Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Fornnordisk diktning och europeisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schlick.
las till en romantisk strid om en bortröfvad drottning. Allt
detta myt, folksaga och historia blandar sig så samman
till ett helt: den heroiska diktningen, hvars mogna frukt före
ligger i de homeriska sångerna.
Men liksom de grekiska stammarna hade också de ger
manska sin folkvandringsperiod, som i rundt tal kan för
läggas till 300—700, då den första rörelsen stannade af. Efter
denna följer visserligen en ny, men denna är begränsad till
de nordiska folken och deras ättlingar normanderna.
Denna germanska folkvandring har tydligen i stort sedt
haft samma karaktär som den grekiska, blott att den var mera
väldig i sina kraftyttringar. Det romerska världsriket stör
tades, hela stammar, såsom östgoter och vandaler, gingo under,
medan andra såsom franker, langobarder, visigoter och sak
sare grundade mäktiga stater på romarväldets spillror. Att
den äldre tidens fredliga boskaps- och äkerbruksgudar icke
blifvit oberörda af dessa omhvälfningar, kunna vi redan
a priori hålla för sannolikt, och metamorfosen bör här hafva
varit minst lika radikal som i Grekland. Ett faktum är all
tid, att de gudar, som vi känna från hedendomens sista dagar,
allesamman hafva en nästan uteslutande krigisk karaktär,
och den himmel, där de vistas, har vida mera än den gre
kiska Olympen karaktären af ett fältläger. I just denna
form är väl Valhall en skapelse af vikingatidens krigiska
hirdskalder, men öfvergången från de stillsamma naturgudar,
som germanerna före folkvandringen böra hafva dyrkat, kan
dock icke hafva skett direkt till det fältherreideal, som före
ligger i vikingatidens Odinsgestalt, utan det bör hafva funnits
många mellanled. Ett dylikt hafva vi i den gamle, hederlige
bondeguden Tor, som visserligen ständigt är ute på äfventyr,
men blott strider mot jättar och troll. I människornas tvister
tar han ingen del, utan visar sig mot dem blott såsom en
välvillig makt, under det att hans yngre kollega Odin däremot
ständigt är med, då det gäller att framkalla kamp och split
inom människornas värld.
Men redan före vikingatågens början måste äfven ger
manernas gudar hafva företagit språnget från den hedniska
krigarhimlen ned till de jordiska kampplatserna, och om man
än kanske i de flesta fall — farit vilse, då man i den ger
manska hjältesagans heroer velat återfinna gamla germanska
gudar, är det emellertid ganska säkert, att åtminstone några
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
