Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Fornnordisk diktning och europeisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fornnordisk diktning och europeisk.
Under den karolingiska tiden uppslukas intresset af den nya
kristliga epiken, under den ottoniska tiden vände man sig
till den klassiska forntiden, och latinet tyckes inom de högre
samhällsklasserna hafva spelat nästan samma roll som seder
mera franskan. Den tidens «höfviska» diktning är också
företrädesvis på latin och skrifven med ledning af klassiska
mönster, under det att endast bönderna brydde sig om den
rent tyska hjältediktningen. Vid midten af 1000-talet kom
väl en ny kulturströmning från Frankrike men med
det franska riddarväsen, som nu vann fotfäste äfven i Tysk
land, följde först och främst den franska epiken, och det
dröjde ännu öfver hundra år, innan man uppmärksammade,
att den tyska bondepoesien, äfven den, satt inne med ämnen,
som kunde upptagas af diktkonsten. Så kom den tyska
hjältediktens renässans i slutet af 1100-lalet. De gamla dik
terna togos upp och omskrefvos efter den nya franska sma
kens fordringar, bondepoesien blef åter höfvisk, liksom folk
visan vid 1800-talets början också efter tre århundradens
glömska ånyo kom på modet bland de högre klasserna.
Men hvilken ställning intog norden till dessa rörelser?
Den oldnorska diktning, som hnnes i behåll, härrör tidigast
från 800-talets slut, och åtminstone till en väsentlig del rör
den sig med sagoämnen, som uppstått och redan utbildats i
Tyskland. Skola vi då betrakta denna diktning blott såsom
en fortsättning på den tyska, en efterblomstring af denna,
eller skola vi antaga, att äfveri den nordiska litteraturen haft
en äldre storhetsperiod, samtidig med den tyska folkvan
dringen?
I Grekland och i Tyskland hade det varit folkvandringen,
som framkallat en rik, episk diktning, men från arkeologiskt
håll har påståtts, att någon folkvandring icke funnits i norden,
och att samma folk, som nu bebor Skandinavien, också bott
där ända sedan stenåldern. Den viktigaste drifkraften till en
episk diktning skulle således hafva saknats. Men såsom
Steenstrup visat, har arkeologen här gått utöfver sin veten
skaps råmärken. Arkeologen kan iagttaga, att en kultur
tvärt afbrytes af en annan, och från detta faktum kan han
draga den slutsatsen, att ett folk utträngt ett annat. Men
om ett folk underkufvar ett annat med väsentligen samma
kultur, kan detta icke Jäsas ut ur något arkeologiskt doku
ment, och om de rent germanska folkförskjutningarna här
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
