Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Fornnordisk diktning och europeisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
dess underjordiska gudar och maktlösa skuggor af hädan
gångne skapade vikingen sig en ljus och strålande krigar
himmel med glada fester, dryckesgillen och stridslekar, en
himmel, dit den döde höfdingen rider in, åtföljd af sin hird,
hälsad och firad, liksom då han på jorden kom till en för
bunden furstes konungaborg. Det är en religion för höfdingar,
icke för småbönder. Odin är dess centrum, icke Tor, den
gamle bondeguden, som allt mer och mer öfvergår till en
halft humoristiskt uppfattad clown, underbart stark, men god
modig, tölpaktig och lätt lurad, ett slags Morgante Maggiore
bland Valhalls öfriga riddargestalter. Pä samma sätt förbytes
den gamle, ktoniske guden Loke till en Mephisto, vida mera
kvick och trots sin illvilja tilltalande än den franska diktens
buttra förrädartyp Ganelon. Den gamla dödsgudinnan Gnå
blir en valkyria, som bjuder de fallne välkomna till Valhalls
himmel, och icke häller Frey, som ursprungligen hört hemma
i en fredlig åkerbrukskult, blir oberörd af denna romantik,
utan i Skirnesfor träder han oss till mötes såsom en vikinga
tidens Fritjof, ridderlig, höfvisk och smäktande. Till sist
skapar denna romantik alldeles nya gudar, som blott tillhöra
hirdskaldens diktning, men stå fjärran från den värkliga
kulten gudar som Balder, Hod, Sif och Brage den siste,
skaldekonstens gud, den kanske mest karaktäristiske, ty en
dylik gud antyder bäst, hvilken stor betydelse vikingatidens
hirdskalder haft för utbildandet af den religion, som träder
oss till mötes i deras dikter.
Men också den heroiska dikten blef en annan. Det är
nämligen karaktäristiskt för all romantik, att den kastar de
gamla’ idealen öfver bord och väljer sig nya. De frankiska
riddarne i Karl den stores monarki glömde bort sina egna gamla
stamsagor och skapade sig nya idealgestalter: Roland, Olivier,
Renaut, Guilleaume d’Orange och andra; de ridderliga skal
derna i Tyskland vände sig icke först till de gamla tyska
sagohjältarna, utan till de moderna franska, till Karl den stores
paladiner, eller aldra hälst till de ännu modernare Artus
riddarna, och på samma sätt kastade romantiken vid 1800-talets
början de gamla klassiska hjältarna öfver bord för att i stället
låna andra från den germanska forntiden och medeltiden.
Ungefär på samma sätt synas vikingatidens skalder hafva
förfarit. De hjältar, som med säkerhet förekommit i den
äldre tidens poesi, saknas nästan fullständigt i denna yngre
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
