Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Fornnordisk diktning och europeisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
Diktens innehåll blef således ett väsentligen annat. Men
icke blott dess innehåll, utan äfven dess form, ty såsom jag
förut anmärkt, är det all sannolikhet för, att den äldre dikten
varit rhapsodisk, fortlöpande, under det att vikingatidens dikt
är strofisk, antagligen genom inflytande från Frankrike.
Men ännu en betydande olikhet torde finnas. 1 sin pole
mik mot Keyser förfäktade Grundtvig den satsen, att den
«fælles-nordiske» poesi, hvars existens han antog, snarare varit
sydskandinavisk, dansk och svensk, än norsk. Ty så re
sonnerade han denna poesi tillhör 400-, 500-och 600-talen,
och under denna tid lågo den nordiska kulturens centra i
Upsala och Lejre, icke i Norge. Denna teori är nu vederlagd,
ty de ifrågavarande dikterna äro, såsom allmänt erkännes,
vida yngre, äro alla efter vikingatågens början, och den poesi,
som Grundtvig kallade «fælles-nordisk», är det icke, utan är
norsk, isländsk och veströn. Men en sanning innehåller
dock hans teori: den äldre poesi, som föregick vikingatidens,
den bör dock väsentligen, om än icke uteslutande, hafva varit
sydskandinavisk. Hufvudlanden under denna period voro
tydligen Danmark, Götalandet och Uppland, och den sago
diktning, vi känna från denna tid, är också dansk, götisk och
svensk. Under denna äldre tid, då man ännu ej vågade sig
på de stora hafsfärderna, hade Norge med all sannolikhet
mindre än Sverige och Danmark beröring med de öfriga ger
manska folken på kontinenten, de norska stammarna lefde
ännu afskilda i sina fjorddalar, och det intellektuella utbytet
med utlandet var nog ännu jämförelsevis obetydligt.
Några nationella, rent norska hjältesagor synas norr
männen ännu knappast hafva haft. Hålfsdikterna äro visser
ligen norska äfven till ämnet, men detta är icke gammalt,
utan en skapelse just af själfva vikingaperioden. Påtagligast
visar sig denna brist i den genealogiska dikten Ynglingatal.
De sista konungarna i raden äro väl norrmän däri torde
Gustav Storm hafva rätt gent emot den äldre meningen, att
de varit danskar men de förefalla tämligen historiska och
göra ej intryck af att vara lånade från någon norsk, heroisk
diktning. De äldre däremot, de värkliga heroerna, äro icke
norrmän, utan lånade från den svenska hjältediktningen. Ett
dylikt lån åter är knappast tänkbart under annan förutsätt
ning, än att den norska traditionen själf saknade lämpliga
gestalter att sätta in i ett dylikt lingeradt stamträd, d. v. s.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
