Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hasselblatt: Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G Samtiden. 1907.
Oscar Levertin.
Levertin gjorde sitt inträde i Sveriges litteratur, när
realismens gryning tecknade sig öfver den som en grå och
kulen morgonhimmel. Vi veta nu, att det var ljusningen till
en ny dag, men då var stämningen en annan: stjärnorna
hade slocknat utan att solen gått upp. Fantasin var död
och dikten hade gått ut i verkligheten för att tjäna nyttans
och hvardagens värf. Man skref år 1883 det var året mellan
Geijerstams och Nordensvans, Tor Hedbergs och Ola Hans
sons debuter. Det ligger något symboliskt däri. Levertins
känsliga poetiska instrument lånar kanske en susning af de
förras sociala ifver, de senares inåtvända själslighet. Han
vill ge studier i människors och samhällsklassers psykologi,
men han når till att blotta sin egen personlighets yra och
främmande uppvaknande inför de uppgifter, som trängde sig
in på honom. Han hör ropen för dagen och tror sig höra
stämman ur sitt eget inre. Han följer dem och går vilse.
Redan titlarna ge ett begrepp om innehållet i den tidens
böcker. Fru Lefflers novellistiska genombrott bildar upp
slaget. Hennes bok bar det betecknande namnet «Ur lifvet».
Nordensvans debutarbete hette «I harnesk!», Hedbergs «Högre
uppgifter». Öfver dem alla hvilar den något mulna och
glädjelösa tonen ur Geijerstams «Gråkallt», och Kristian Grane,
världsförbättraren, som harmen öfver lifvets vrånghet gjorde
till poet, är den fiktiva exponenten för tidens författarsläkte.
Levertins böcker framträda med mindre stridbar preten
tion. «Från Rivieran» och «Småmynt» antyda en mera be
traktande utgångspunkt, ett varsammare grepp på uppgiften.
Det är också deras nästan enda personliga särmärke; eljest
glida de alldeles in i den allmänna typen. Där råder i dem
ännu den mekaniska reproduktionens kalla och grå dager
utan fantasins stjärnor och den personliga drömmens skim
mer. Den breda, diffusa metoden söker fatta en miljö, men
finner ej de träffande dragen. Skildringen löper ut i tref
vande osäkerhet, uppfattningen blottar en ungdomlig oerfaren
het. Det är en tjugoårings grepp på lifvet, ifrigt, men litet
på måfå, där beröringen först ger fäste. Handen svek och
Levertin måtte insett det själf. Han slog igen studiekam
marens dörr och satte sig bland sina böcker.
Här var han hemma. Bakom fällda gardiner och på
tnmanhand med sig själf såg han människoödenas väf i ett
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
