Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finn Nyquist: Kunsten som livsfornyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 Samtiden. 1911.
Kunsten som livsfornvor.
skrevet i en stil saa farverik og fængslende, at man gjerne
kan læse de samme stykker om og om igjen.
Den gamle vismand Sokrates benyttet i sin tid det
uttryk om sig seiv, at han var som en "liten kleg paa den
ædle, men noget træge statshest. Ved de smaa ildnende stik
hindret den kolossen fra at falde i staver. Jeg kjender ingen
i vore dage, paa hvem det sokratiske billede igrunden pas
ser bedre end den svenske æstetiker. Gjennem utallige smaa
pirringer forstaar han at egge os til videre flugt, hjælper os
at arbeide for et fuldere og rikere sjæleliv eller med andre
ord en større og helere livslykke. Han lærer os at kjæmpe
mot «bøigen», som han kalder den, den røst indi os, som
byder os at sove, vente, gaa forbi og omkring, daadløsheten
og magtløsheten. Han hjælper os at finde frem til vort væsens
inderste kjerne gjennem det ofte tykke, overfladiske skal.
«Det är liksom ett rum blefve til i samma stund, som
vi födas, ett hem, som vi trå till en dørr, som står oss op
pen, och som vi kanske aldrig träda igenom, vårt innersta
hjärterum, där allt det ljufvaste finns, det klara, goda, glada,
en helgedom med ljus och stillhet. Att gå i oss själfva, det
blir tillsist allas vår yttersta åtrå. Och det är det stora budet,
som är hvar och en gifvet. Det är det samma, som det
andra stora budet, kärlekens. Ty att finna sig själf, det är
att väcka allt, som är dödt i ens hjärta, at smälta allt, som
är fruset, att låta allt godt och varmt slå ut; det er att lösa
kärleken i sitt väsen; det er att komma allt det nära, som
vi älska.»
Er det ikke, som man skulde høre Feilberg, levelære
ren, i hans bedste øieblikke. Man føler saa godt, det er det
samme, de begge vil og kredser omkring. De har hat de
samme oplevelser, følt veksten inde i sig, hvorledes livskil
derne fik nve tilløp, saasnart allivet i dem blev vakt tillive,
og begge viser de like ivrig veien bort fra det snævre, livs
magre, bleke og trivielle henimot selve livets og tilværelsens
centrum, der er lykken. Men mens den ene ser den rette
læremester i naturen, henviser den anden til dig t n i n g e n,
kunsten, som den, der bedst forstaar at varme og utdypé
ens livssyn, de to, der dog har ett tilfælles, symboliken,
begge møtes de nemlig i den kunst at kunne tale
vækkende til os i billeder.
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
