Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Strindbergshyllningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergshyll n ingen.
179
fattare. Folket, det stora verkliga folket — när man ser
bort från mötenas och demonstrationernas utsidor, från allt
det politiska väsendet, som ger uttryck endast för en liten
del af mänskonaturen - folket söker i dikten det
förskö-nande, det befriande, det upplyftande, det vill ha hjälp att
se det stora och vackra — och det glada. Selma Lagerlöf,
Fröding, Viktor Rydberg äro i viss mening folkliga, lika väl
som de talrika konstlösa «humorister», som vi rynka på
näsan åt. Heidenstam t. ex. är ingen specieilt folklig
för-fattare, men den som har en smula praktisk erfarenhet vet
att det hos en folklig publik är lättare att få genklang för
Sånger i kyrktornet och En hjältes likfärd än för Fadren
og Hemsöborna. I folkets spontana känslolif har Strindbergs
individualism intet starkt grepp, och det som den blaserade
öfverklassen kanske mest beundrar hos honom: den naiva
friskheten i sensationen, den artistiska naturalismen, det
lämnar en folklig smak oberörd. Att upproriska skolgossar
och unga, begåfvade och missnöjda arbetare hos Strindberg
återfinna den obandiga förbittringens och revoltens
känslo-värld i genial förstoring, det har icke så mycket med en
författares folklighet att göra som många inbilla sig.
I de här påpekade omständigheterna låg orsaken till
in-samlingens misslyckande.
Det andra momentet i hyllningen var det stora
fackel-tåget till Strindbergs ära. I motsats till insamlingen lyckades
det fullständigt. Men det blef Stockholms organiserade och
klassmedvetna socialdemokrater som satte färgen på det hela.
Det lladdrade i tåget endast röda, inga blågula fanor, klagade
efteråt en högtaktad och patriotisk Strindbergsbeundrare.
Hjalmar Branting slog likaledes fast att fackeltåget till sin
karaktär var ett arbetartåg.
Det var med andre ord en politisk demonstration. För
dessa arbetarskaror är Strindberg et namn, ett gloriöst baner.
Hvad de hylla är öfverklassens angripare, hvad de knäsätta
är den anda af misstro och revolt som går genom hans verk.
Strindberg är den store författare som tagit deras parti:
socialdemokraterna ha visat sig sätta varde på det slagets vimplar
i toppen. Under storstrejken genljöd hos dem ropet: Hvar
äro skalderna? Den som ropade: Här! var Strindberg, när
han i Afton-Tidningen inledde sin nya era. Själf har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
