Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Strindbergshyllningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergshyll n ingen.
181
Det ser ut som om Strindberg haft ovanligt klar blick
för hvad som var att vinna genom alliansens ingående, och
om hr. Branting blir orolig vid bläddrandet i Blå Boken,
kan han lvckligtvis trösta sig med den telegrafiska reversen:
Tack go’ vanner, hädanefter vet ni hvar ni har mig.
Strindbergshyllningen får gälla hvad den kan, men det
vore orätt om man försökte framställa den som
national-hyllning. Däråt tenderade insamlingsuppropet, och däråt
syftar hr. Brantings riksdagsmotion om staty åt Strindberg.
I hr. Brantings motion Ur det inte längre tal om
Tjänste-kvinnans son, om partikamraten, om den store läromästaren
i revolt. Hr. Branting håller sig till de strängt litterära
kvaliteterna, han pekar på Strindbergs betydelse för det svenska
språket. Han anlägger historiska synpunkter och önskar att
Strindbergs representativa storhet skall erkännas och slås
fast redan af samtiden.
Motiveringen är utomordentligt typisk; ingenting är i vara
dagar vanligare än detta insmugglande af historiska synpunkter
vid bedömandet af den samtid, i hvilken vi lefva og verka.
Det är en dålig vana : dels därför att det är oss omöjligt att
se «historiskt» på oss själfva, dels därför att det är farligt.
Det är icke utan att det ligger en smula hysteri i denna
fordran på odödlighet, nu, nu genast, odödlighet utan
dröjs-mål och undanflykter: votering! Odödligheten kommer af
sig själf, där den kommer, men den lystrar inga kommandon:
det har händt att man misstagit sig! Det är farligt, ty detta
slags historism dödar all ansvarskänsla, den gör oss till
marionetter i stallet för handlande mänskor. Just beträffande
Strindberg har den dukit upp gäng på gång, i form af
min-nesutställningar och minnesalbum, under polemiken i form
af kraf på undantagsmoral — man kan t. o. m. säga, att de
som biträdt insamlingstanken utan att höra till de fanatiska
Strindbergianerna ha gjort det just utifrån en sådan
kvasi-historisk synpunkt: i en känsla af Strindbergs allmänna
betydelse ha de skjutit indvändingarna åt sidan.
Man utgår sålunda från tanken på Strindbergs typiska
storhet, på hans historiska insats i vårt allmänna lif, och man
drar däraf, instinktivt och oklart, den slutsatsen, att det är
orättvist, eller åtminstone småaktigt, att kritisera hans ord,
handlingar och inflytanden — det är pygméers kamp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
