Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Strindbergshyllningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergshyll n ingen.
185
För det andra är den moderna genidyrkan
hufvudsak-ligen inriktad på talangen, på den omedvetna
naturbegåfnin-gen. Men den verkliga hjältedyrkan galler inte bara hvad
mänskan är, utan hvad hon blifvit, icke bara naturgrunden,
men den medvetna uppbyggande, befästande, bevarande kraften
— den vill, till trost och värn, förhärliga viljans seger öfver
motståndet.
Till slut galler den moderna geniförgudningen det rent
individuella, det aparta, det midtpunktsllyende. Tidens
älsk-lingsföreställning är den ensamme, foraktfulle titanen, som lagt
öknar af kyla mellan sig och mänskorna. Nietzsches
världs-berömmelse hvilade till stor del på denna disposition, och
har ytterligare drifvit upp den. Den verkliga genibeundringen
riktar sig mot dem som hjälpa oss att förena och forbinda,
de midtpunktssökande, de som skänka ett folk eller en
generation eller en hel epok känslan af något gemensamt, högt
och stort, värdt att älska och tjäna.
Det är slående att Strindbergsbeundrarne själfva känt
detta. När det nu gällde at hylla honom, brukade man icke
de välkända favoritglosorna om den ensamme, obeveklige
titanen, om Wallenstein och Loke. Man har gang på gang
spelat på de nationella strängarna, man har talat om
tolkaren af svensk historia, svensk natur, svenskt lynne. Man
söker, drifven af en riktig känsla, det som forbinder och enar.
Känslan är riktig, men argumenteringen likväl felaktig.
Det är därvidlag icke frågan om hvad man är utan
sin vilja, eller rent af mot sin vilja, utan hvad man är i
full harmoni mellan omedvetet och medvetet, mellan instinkt
och öfvertygelse. Men denna medvetna svenskhet finnes alls
icke hos Strindberg. Man pekar på hans historiska dramer,
ungefär som man eljest pekar på Heidenstams historiska
diktning. På denna punkt har den Heidenstamska nationalismen
tryckt sin prägel på uppfattningen och direkt kommit
Strindberg till godo.
Men det hela är en välmenande fiktion, ty i Strindbergs
dramer finnes det alls ingen nationeli medvetenhet,
knap-past ens primitiv nationell känsla. Strindberg har själf
för-klarat sig höra till den generation, hos hvilken
fosterlands-känslan värkt bort, och han har rätt. Den nationella känslan
hänger samman med den historiska, den är känslan på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
