Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Strindbergshyllningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Fredrik Böök.
gang af afstånd och samhörighet: detta är icke vi, og dock
är det vårt. Strindberg har aldrig haft den hemlighetsfulla
känsla af det förflutna som något lefvande och oafhändbart,
som är historiskt sinne. Det finnes inga historiska perspektiv
i hans historiediktning: de spela i vår egen luft, de ligga oss
handgripligt in på lifvet. Det är naturalistisk diktning i
historisk form. Det är inte sannt, att «Gustaf Vasa» ger oss
folkbyggaren och riksgrundaren, den som Geijer och Snoilsky
blickade upp till med något af barnets vördnad inför fadern.
Gemensamhetskänslorna, förpliktelsekänslorna, hvaraf ett folks
historia skapas, har den extreme individualisten aldrig kännt.
«Gustaf Vasa» är dramat om en ensam mans strider, om
hans tvekamp med försynen — det hör till samma serie som
«Till Damaskus». När Strindberg medvetet eftersträfvar det
nationella, såsom i «Midsommar», då blir det en vänlig och
älskvärd men litet fadd idyll med grönt och folklif och den
gamla smältande «Blommande, sköna dalar» till lyrisk form
för känslan.
I hvad mån Strindberg är nationeli i rent omedveten
mening, i hvad mån hans temperament er svenskt, det är
en annan fråga, och ingen lättlöst. Det finnes et djupt drag
af gammaldags stockholmsborgare från Blanches tid hos
Strindberg, bakom allt det ultramoderna, och det finnes
ty-piska drag af finsk-norrländsk hetsighet och vildhet, af
skogs-bons enstöringslynne och vidskeplighet. Men det är ett
brutalt och kortsynt öfverord, när det gång på gang
forklaras att Strindberg är den representative svensken, en
prototyp för vårt väsen. Det finnes tre grunddrag, som vi icke
kunna skilja ut från svenskt lynne utan att rifva det i trasor,
och som alla tre fattas hos Strindberg. Det första är den
ljusa och klara brösttonen, den lyriska timbren, som klingar
i all vår vers, den friska och rena doft, som icke forsvann
ens hos en så olycklig och brusten sjal som Gustaf Frödings.
Det andra är det germanska draget af fast och rak rygg, den
lugna och djupa idealismen från Geijer och Victor Rydberg.
Det tredje är det öppna, tillgängliga, det festliga och
ädel-modiga, Tegners och Gösta Berlings solsken — det som
Strindberg så plumpt kränkte, när han midt i feststämningen
varnade sina beundrare för att visa sig ridderliga mot sina
motståndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
