Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Castrén: August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Strindberg.
3(57
som ytterligare utvecklats genom hans naturvetenskapliga
studier. De bli ett ypperligt verktyg för hans fantasi. I
Strindbergs verk lever naturen på ett helt annat sätt än i
äldre svensk litteratur. Och detta är kanske hans största, i
varje fall hans minst omstridda gärning. Med ett oerhört
förakt låter han i en berättelse en ung dam kalla trutarna
«måsar», bofinken «en fågel», gneissen «granit», säven «vass»
för att visa kvinnans bristande iakttagelseförmåga. Själv
begagnar han alltid de koncisa och exakta uttrycken för allt i
naturen, han känner noga djur och växter och bergarter, han
vet färgerna och dofterna, vet var de olika djuren hålla till,
var abborrgrunden ligga och var strömmningen går, och vilka
växter som blomma samtidigt och vilka platser de älska. I
den vägen har han säkert i svensk litteratur blott en jämlike,
och det är — Linné. Men en natur känner och älskar han
dock framom alla andra, och det är havsnaturen. I
skär-gården, bland utklipporna, är han mer hemma än någon
annanstädes, där har han än säkrare korn på människor och
djur, och all havets underliga betagande och hämska makt
känner han och återger han. Där kan det till och med hända
att han glömmer sig själv; där slocknar väl ej hans hat,
men det får över sig ett större lugn och det får en vidare
horisont. Och när det gäller havet — och bergen —
fram-träder kanske allra tydligast hans blick för färgernas och
dofternas alla nyanser, nyanser dem han med anlitande av
allt sitt ur naturstudiet vunna material i de finaste
skiftnin-gar uttrycker.
Han stämplades efter Röda rummet som naturalist, som
en efterhärmare av fransmännen, av Zola. Han har själv
protesterat däremot, och säkert med rätta. Han är naturalist
såtillvida som i hans skapelser verkligheten lever i alla dess
former — och icke minst i dess hårda, råa och osympatiska
former och såtillvida som han strävar efter att återgiva den
så koncist, så åskådligt som möjligt. Men han har alls intet
av den verkliga naturalismens strävan efter opersonlighet,
efter att ställa författaren utom verket; i hans verk är han
själv alltid mitt inne. Och den skola han genomgått har
icke varit fransmännens. Något har han lärt sig av svensk
litteratur — Blanche och fru Carlén, Fältskärns berättelser
och Fänrik Ståls Sägner; mera väl av Mark Twain och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
