- Project Runeberg -  Samtiden : tidsskrift for politikk, litteratur og samfunnsspørsmål / Treogtyvende aargang. 1912 /
442

(1890-1926) With: Gerhard Gran
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

442

Fredrik Böök.

inbördes motstridiga, och det har satts i forbindelse med
rikt-ningar, som voro hvarandra oppet fientliga. Tieck uttalade
1835 i Das alte Buch sitt anatema öfver den franska
romantismen, och samma år instämde Atterbom (Victor Hugo och
Ny-Fransyska romantiken) i veropen öfver denna liberala och
panteistiska pseudoromantik, enligt honom baserad på
för-tviflan och liderlighet. Dylika motsatser melian skiida
liisto-riska exponenter för en i botten besläktad rörelse äro likväl
helt forklarliga. Dj upare oöfverensstämmelser förråda sig i
den användning, som vetenskapen och kritiken i våra dagar
göra / af termerna. Den enda fasta punkten ligger däri, att
romantiken identifieras med reaktionen mot den franska
klassiciteten, som ännu på sjuttonhundratalet behärskade de
europeiska litteraturerna. I samma mån som forskningen
redan under senare hälften af sjuttonhundratalet upptäcker
spåren af oppositionella riktningar flyttar man gränserna för
romantiken tillbaka i tiden. Det romantiska är för detta
be-traktelsesätt väsentligen identiskt med hvad Joseph Texte
kallade den litterära kosmopolitismen: d. v. s. den rörelse,
som vander sig från det entydiga, i den antika och i den
antikiserande litteraturen förverkligade idealet, och som riktar
sitt intresse på de nationella och historiska egendomligheterna,
på folkpoesien, på det primitiva och det exotiska.

En helt annan sida framhäfves, då man, såsom
genom-gående sker i fransk kulturhistoria, ser romantikens
stamfader i Rousseau. Den obändiga individualismens revolt mot
de objektiva normerna, stämningslifvets förhärskande,
käns-lans opposition mot hvardagsförståndet blir då romantikens
hufvudsignatur. Lord Byrons romantik lika väl som
Chateaubriands eller Mussets glider utan svårighet in i detta skema,
som är absolut oanvändbart på den tyska romantikens
kon-servativa historie- och samhällsuppfattning. Hur vacklande
termens innebörd har blifvit i våra dagars språkbruk, visar
sig tydligt däruti att den sattes i motsatsförhållande till helt
olika begrepp. Det romantiska är motpolen mot det klassiska;
men det har för oss på samma gång blifvit motsatsen lill det
moderna. Romantiken är motsatsen till rationalismen, men
den ställes på samma gång i kontrast till den empiriska
realismen. Den är stilistisk! och litteraturhistoriskt reaktionen
mot det abstrakta — ingenstädes framträder detta klarare än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 20 17:26:36 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samtiden/1912/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free