Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
445
alltid och allestades, ehuru den på vissa punkter nått en rikare
utveckling och på några blifvit odlad, förhärligad och så att
säga satt i system. Den måste fasthålla att det romantiska
är något allmänmänskligt, hvilket öfveralt slumrar som en
möjlighet äfven utanför de medvetna romantiska
världsåskåd-ningarnas råmärken. Undersokningen måste med andra ord
förhålla sig till sitt objekt på samma sätt som den
religions-psykologiska analysen af den religiösa känslan förhåller sig
till de olika positiva religionerna, då den i alla de skiftande
företeelserna, allt från de elementäraste och primitivaste upp
till de mest komplicerade och förädlade, igenkänner uttrycken
för samma själsliga behof.
Det är ändamålsenligt att börja med de enklaste
in-trycken.
Ett landskap forefaller oss romantiskt, när det leder blicken
från de närmast till hands liggande föremålen ut mot
perspektiv som vi icke helt förmå genomtränga. Hvarken det
fortroligt välbekanta eller det klart och tydligt afgränsade
väcker hos oss den romantiska stämningen. En skogsbäck,
hvars ursprung och mål vi icke känna, men hvars öden vi
i fantasien följa genom obegränsade rymder — det är ett
primärt romantiskt intryck, af alldeles samma art som den
romantiske trubadurens eller den vandrande rkldarens. Det
finnes ett ställe i Werther, där detta själstillstånd är beskrifvet
på ett utomordentligt typiskt sätt:
«Ich erinnerte mich so lebhaft, wenn ich manchmal stand
und dem Wasser nachsah, mit wie wunderbaren Ahnungen
ich es verfolgte, wie abenteuerlich ich mir die Gegenden
vor-stellte, wo es nun hinflösse, und wie ich da so bald Grenzen
meiner Vorstellungskraft fand; und doch musste das
weiter-gehen, immer weiter, bis ich mich ganz in dem Ansehauen
einer unsichtbaren Ferne verlor.»
Detta är en själfanalys af föreställningslifvets mekanism
hos en af de romantiska heroerna. Man har i Chateaubriands
René ett fullkomligt motstycke. René beskrifver sina
van-dringar i den höstliga naturen: «Souvent j’ai suivi des yeux
les oiseaux de passage qui voloient au-dessus de raa tete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
