Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
491
Den romantiska poesin har til öfverflöd varierat denna
impression: stjärnhimmelens och tidsåldrarnas mysterier
utgöra ständigt återkommande betraktelseämnen. Pascal
företräder den logiska typen af detta oändlighetssinne; den
ästetiska spelar i litteraturen en ännu större roll. Som den
klaraste och mest utpräglade företrädaren för denna kan
man ställa upp V. Hugo. Den egendomliga stämning, hvaraf
hela hans poesi är genomdränkt, har till en af sina
hufvud-beståndsdelar denna rent materiella romantik, som man i
viss mening kunde kalla utvärtes, kosmisk. Han har en
viss ytlig förmåga att se tingen i stort, att utvidga sin
synkrets öfver hela jordklotet, att draga själfva de kosmiska
fenomenen in i den poetiska syntesen. Hvarje historisk
hän-delse ser han som ett led i «seklernas legend», hvarje
natur-skådespel blir osökt ett moment i planetens eller
världs-altets existens: vulkanen ger eldtecken åt stjärnorna,
sånings-ni ånnen, som i skymningen vandrar öfver åkern, växer i
skaldens fantasi, tilis han ser stjärnorna springa som
sädes-korn ur hans händer. Ett sådant drag är betecknande för
hans förmåga att stegra alla intryck till det grandiosa och
oändliga. Hans inbillning irrar rastlöst genom alla länder
och alla århundraden, och det är just i den oafbrutna ilande
rörelsen, ouppnåelig för rellexionen och därför okontrollerbar,
som sjäfva den romantiska essensen ligger i Victor Hugos
diktning.
Stämningspoesin mynnar hos honom ofta ut i en
full-ständig gallimatias, ett meningslöst hopande af oanalyserade
intryck — såsom når han i La pente de la réverie berusar
sig genom att ändamålslöst sammanställa alla sina erinringar,
eller når han i La chanson des aventuriers de la Mer
ope-rerar med en oändlig serie af klingande och innehållstomma
namn, eller när han i Les Mages drifver öfver scenen alla
de stora siarnas skuggor från Hesiodos till Kant i en kaotisk
procession, eller när han i Pan utan mål vagabonderar rundt
kring hela jordklotet. Reaktionen mot den franska
klassicitetens förnuftsmässighet, som i klarhetssyfte afskurit
associationerna och torkat ut stämningen, har hos honom funnit
sin höjdpunkt, när han helt och hållet öfverlämnar sig åt de
tillfälliga och odefinierbara stämningsassociationerna. Först
inom den moderna symbolismen fick han efterföljare.
33 — Samtiden 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
