Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
Fredrik Böök.
Eichendorff eller Brentano eller hos Goethe kunde man söka
de fullkomligaste uttrycken för denna naturlyrik, som med
nästan drömlik omedvetenhet kristalliserar ett ögonblicks
stämningslif: dikter sådana som «Ober allen Gipfeln». Det
var en sådan dikt om hvilken Goethe berättar, att han
hindrades från att fullborda den, ty pennans raspande väckle
honom upp ur det sömngångarlika tillstånd hvari han befann
sig under diktandet. Äfven den kritiska reflexionen står
maktlös inför denna diktart: stämningen kan estetiskt
repro-duceras hos läsaren, men den kan icke sönderdelas och
forklaras, hvarje diskursiv undersokning upplöser den i det
tomma intet. Detta galler inte bara de dikter, där
natur-intrycken bilda ett hufvudinslag, det galler om hela den
besläktade riktning, som vi bruka kalla kärnlyrik,
centrallyrik, som i sin renaste form kan kallas specieilt
germansk, och som i eminent mening är en romantisk diktart.
Härmed är också berördt hvad som är utmärkande för
romantisk stilkonst i allmänhet. Den betonar intryckens —
och det gäller inte bara naturintryckens — subjektiva sida
starkare än den objektiva, den har mera sinne för belysningen
och dagern än för egenfärgerna och formerna. Tieck har
uttalat principen: Nicht die grünen Stauden und Gewächse
entzücken uns, sondern die geheimen Ahnungen, die aus
ihnen gleichsam hervorsteigen und uns bezi’icken. Den älskar
skymningen och dunklet, framför det begränsande solskenet
foredrar den det ovissa månskenet, som upplöser de alltför
fasta konturerna och utplånar skiljelinjen melian verkligt
och overkligt — det var den «mondbeglänzte Zaubernacht»,
som för Tieck i förspelet till Kaiser Octavian blef symbolen
på hela romantiken. Försåvidt realismen definieras som
återgifvandet af det påtagliga, det närmast till hands liggande,
det lättast urskiljbara, kommer den romantiska stilen i
motsats därtill. Men denna motsats är dock icke så utpräglad
och icke så principiell som motsatsen till den abstrakta och
retoriska sjutonhundratalsstilen. Denna hade uppnått en
klarhet, en renodling från stämningsdiset som var
konse-kventare än den som realismen kan nå. Genom en strängt
rationell hyfsning hade impressionerna förvandlats till lätt
handterliga och precisa begrepp, uttryckta i stående stilistiska
klichéer. Allt det irrationella som vidlåder verkligheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
