Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
495
hade uppofFrats för krafven på förnuftsmässighet och reda,
och hvad som ännu vidlåder orden af besvärande
stämnings-dunkel hade till stor del nötts bort genom det tlitiga bruket
af standigt samma vändningar och formler. Stilistiskt sett
är romantiken en radikal reaktion mot dessa principer:
orden äro icke längre uteslutande bärare af teoretiska
före-ställningar, utan de äro symboler på stämningskomplex, så
mycket rikare och värdefullare ju flera associationer de förmå
antyda och sammanhålla. Det romantiska dunklet är just
en konsekvens af detta strafvande att ge orden ett så rikt
och outtömligt innehåll som möjligt, att pressa samman i
syntesen äfven element, som ligga utanför det diskursiva
tänkandets gränser. Fasthåller man dessa synpunkter, blir
det forklarligt hur den romantiska oppositionen ledde på en
gång till den vagaste mysticism i det språkliga uttrycket
och till en konkret realism — för Hugo och den tidiga
franska romantismen var det senare momentet ett ledmotiv
—; ty den abstrakta rationalismen innehåller negationen till
båda riktningarna.
På det psykologiska området tar det romantiska formen
af ett betonande af det irrationella. Den stora och breda
grundtypen för romantisk mänskouppfattning och
mänsko-skildring är Shakespeare. Aterupptäckandet af Shakespeare,
anknytandet till hans psykologiska grundsyn är också ett
karaktäristiskt fenomen i den stora romantiska rörelsen vid
1700-talets slut och 1800-talets början.
Shakespeares mänskoskildring är byggd på intuition, inte
på analys, på inbillning, inte på logik. För en realistisk
diktare enligt den vanliga terminologien — det borde hellre
heta rationeil — är orsakssammanhanget fullt genomskinligt;
han vet hvarför hans hjälte gör så eller så, han skrider
framåt stödd på tydlig empirisk kunskap eller rent af på
grund af deduktion: så rnåste denna individ uppföra sig
under dessa gifna förhållanden. Denna grunduppfattning
har fått sin högsta form i det klassiska franska dramat: där
råda de rationella makterna, förnuftet och plikten, och de
agerande själfva kunna i klara, exakta ochdecisiva alexandriner
framställa motiven för sina handlingar. Hos Shakespeare är
det skaldens instinktiva ingifvelse som fonnar ödena och
situationerna, och den tillfyllestgörande forklaringen sviker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
