Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Krogvig: Stil og sprog - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stil og sprog.
hæng med sin fortid hadde faat en kunstig forbindelse med
ældre kulturlag, men paa at store og vigtige omraader av
vört aandelige og materielie liv med det samme vilde mistet
sine naturlige uttryksformer. Det skjæve ved maalsaken,
slik som den nu hævdes og virker, er at den opfatter det
nationale altfor snævert. Maalstræverne har jo ikke bare
viltet befri os fra dansk-norsken, de har ogsaa om ikke i
teori, saa likevel i praksis kastet vrak paa hele Østlandet,
den del av landet som i vore dage veier tyngst blandt andet
i økonomisk henseende og i folketal. Men det nationale liv
er ikke ett hverken med Østland eller med Vestland, hverken
med bykultur eller landskultur, hverken med landsmaal eller
riksmaal, det er summen av det altsammen, og enhver
sprogform som er det naturlige uttryk for en side av norsk
væsen, er ikke bare berettiget, men nødvendig. Allerede
Rahbek er i sin lille bok om «Den danske stil» klar over at
«det kommer naturligvis an paa at have sproget, som det
man vil sige, tilfulde i sin magt og især aldrig at ville
skrive eller tale bedre end emnets natur og vor
egen evne tilsteder». En gammel departementsmand som
sitter paa sin kontorkrak og former sine indviklede perioder
i uforfalsket dansk-norsk kancellistil, har en national stil;
den er et adækvat uttryk for en side av norsk nutidsliv
rigtignok for en døende. En rnand som Ludvig Daae var
en fremragende stilist med sin klare helt igjennem latinpaa
virkede prosa, og den var national nok, fordi den var et fuld
komment uttryk for norsk væsen i en bestemt dannelsesform.
Jeg linder den samme tankegang uttrykt i nogen linjer
av Verner von Heidenstam i avhandlingen «Om stil», hvor
han vender sig mot Schiick, som har hævdet renæssansens
«lagmandsstil» som den ursvenske og efterfølgelsesværdige
svenske prosa: «Skulle folkvisans mollklang vara mindre
svensk, därför att den äldre balladen var strävare? Skulle
skogsvemodet, bekant från Geijer, inte till och med vara
typiskt svenskt? Och skulle Tegnér inte i sina mest pom
pösa alexandriner vara lika svensk som Lagerbring i sin
blandning av pigg humor och fransysk esprit? —— Efter vad
vi ju veta hade Bellmans nationella melodier ingenting ge
mensamt varken med våra bygdelekar, vallåtar eller folk
visor, utan voro fransyska sånger eller efter Mozarts mönster.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
