Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: La Rochefoucaulds Maximer - V. La Rochefoucaulds ideal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
La Rochefoucauhls Maximer.
skäl: den är löjlig. Han har den renliga, af lifvet pröfvade
naturens ringaktning för det halfsanna och oärliga, för all den
pose och allt det svammel, som kan tjusa och sysselsätta naiva
och ytliga sinnen. «Man är aldrig så löjlig genom de egenska
per man äger som genom dem man låtsar sig äga», heter det
kategoriskt i en maxim; La Rochefoucauld hör till dem som
älska den brutala sanningen mer än det förbindliga, af sig själf
till hälften duperade, ädelt deklamerande väsendet. Om han
i så häftiga ord fördömer medlidandet på samma gång
som han inskärper plikten att visa hjälpsamhet och barm
härtighet så är det helt säkert därför att hans manliga na
tur misstror det grumliga känslosvallet och de billiga tårarna,
som till ingenting förplikta och som så föga rubba lifvets
praktiska realiteter. Han har skrifvit ett par ypperliga sidor
om Det falska (Du Faux), där han urskiljer och analyse
rar det äkta och det oäkta inom samhälls- och umgänges
lifvet. Han älskar barnen (De l’Air et des Ma niéres),
därför att de ännu äga det fullkomligt oförställda och natur
liga; och man anar, hvad som hos honom är sällsynt, ett
slags rörelse, när han fortsätter: «De förändras och förstöras,
när de lämna barndomen.» Hans stora hyllning åt madame
de La Fayette, den fras, som uttrycker den åldrades och be
sviknes sista förälskelse, består i det enda ordet: Vraie.
Hon är sann. Man var på 1600-talet icke van att bruka or
det om en människa; det var en språklig nybildning. Det
har sprungit fram oemotståndligt, som det omedelbara ut
trycket för La Rochefoucaulds innersta patos.
Denna häftiga och rena sanningskärlek är det enda posi
tiva hos La Rochefoucauld. Det händer honom visserligen
(i de s. k. Reflexions diverses) att ge föreskrifter, att teckna
ett slags mönster, men det är ett rent salongsideal, bildadt
efter det mondäna sällskapslifvets behof; de viktigaste budor
den äro att undvika löjet och skona omgifningens fåfänga.
I sitt själfporträtt slutar han med att förklara, att han i
allra högsta grad uppskattar de ädla lidelserna, les helles
passions.. Säkerligen därför att de, om de också icke bryta
högmodet och fåfängan, dock förmå besegra egennyttan, vinst
begäret och andra själfviskhetens mest vulgära former.
Men det är ändock oförnekligt, att det i hela hans väsen
finnes något trångt, torrt, inkomplett. Han har aldrig med
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
