Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund.
komma i ett sant förhållande till detta lifvet, som vill närma
sig Sanning, sätter Dostojevski i att (medvetet eller omedve
tet) förstå att enhvar människa har skuld för alla männi
skor. Det är Österns urgamla ädla visdom: Detta är du,
tat tvam asi, som slagit upp sin blick igen hos den ryske
diktaren, liksom det för Schopenhauer varit visdomens
summa —: att blindheten för detta utgör själfva Lögnens
kärna och väsen, den lögnillusion som håller det tomma
grymma världsspelet i gång.
Men frågar någon, skulle så ej lifvets kamp och sträf
van slockna och dö ut i detta broderlighetens ideal ifall
vi alltså vore i stånd att se att vi alla äro ett, och hat, strid,
ambition en dårskap? Är det «paradis», som mystikern
Dostojevski drömmer, till sist något annat än det som dröm
des vid Ganges’ stränder, viljebortdöendets elysium? Är icke
detta munkvisdom och gubbideal? Tänk t. ex. på könskam
pen, allt det erotiskt-ambitiösa hos människan och så
broderlighet . . . Och tänk på alla dem som skapat andliga
storverk. Var det några milda broderlighetssvärmare, var
icke Dostojevski själf typen på en bitter-ambitiös, lidelsefull
natur, en föraktare, ja hatare; hur har han ej afrättat Tur
genjeff! Var han i stånd att bevara sin kärlek till mänsklig
heten på annat sätt än genom att draga sig ifrån männi
skorna, liksom så många andra skapande ha gjort? Skulle
hans verk öfver hufvud ha kommit till, om han varit en
«renhjärtad» och försonlig i stället för en bitter, förtrampad,
lidelsefullt äresjuk och antagonistisk natur? Det är tvifvel
som äro lätta att ställa fram. De bevisa ju ingenting, ty
hvem har sagt att den mänskliga dådlystenheten i all fram
tid måste regeras af strid och antagonism, af könskamp och
hat och äregirighet? Och alla stora drömmar och all stor
visdom ha kanske till slut något af «munkvisdom», fast ingen
gärna vill tillstå det, allra minst «de kristna» naturligtvis.
«Lifvet är ett paradis,» utbrister den döende ynglingen i
munkens berättelse i «Bröderna Karamasoff». «Vi äro alla
i paradiset, vi vilja bara icke veta om det; kunde vi inse
det, vore vi i paradiset den dag i dag.»
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
