Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dostojevski.
«motiv» för dessa drömmar att spela på, och de rinna där
öfver utan att förändra det. Så intressant! säger världen.
Dostojevski har i någon af sina skrifter en egendomlig
förklaring på det faktum att den ryska intelligensen i all
mänhet anslutit sig till europeiska «vänster»-sträfvandén. Det
har skett af instinkt, säger han, af en djupt rysk instinkt.
Den protesterar mot den europeiska kulturen och förnekar
den medan den tror sig förakta den inhemska gammal
modigheten, naiviteten, slafvofilerna. Den tror ej på Europa,
är revolutionär äfven där, och utlänningarna rynka på näsan
åt dessa människor som lägga sig i saker, som de inte ha
att skaffa med, saker som de enligt dem inte ha rätt att
döma om, då de ju tillhöra en många århundraden försenad
kultur. Denna instinkt, aning om ett högre, bättre, renare
än allt europeiskt gjorde män som Belinski (litteraturkritiker,
död 1848) till atheist och socialist, till ytterlighetsmänniska
af europeiskt snitt. Ty socialismen är ju just en förnekelse
af hela den europeiska formen af civilisation. Han är en
europeisk revolutionär och följaktligen en rysk konserva
tiv. Man borde erinra sig detta resonemang, när man talar
om Dostojevskis «konservatism».
Allt verkligt skönt i ryska litteraturen, säger Dostojevski,
har haft sin källa i folket. Hvad som är evigt hos Pusch
kin, Gontscharoff och Turgenjeff ligger där, hvarest de beröra
det folkliga. De ha i sig upptagit folkets godmodighet, ren
het, blygsamhet, förnuftighet och godhet. Han ansluter sig
med mycken sympati till Konstantin Akssakoff, slavofilen.
Enligt denne är ryska folket för länge sedan «upplyst» och
«bildadt» nog, saken är bara den, att de flesta sakna öga för
det sköna och rörande i folksjälen. Häri instämmer hjärtligt
Dostojevski, och för att ge en bild af hvad han och Akssa
koff mena med denna bildning, denna oberörda inre skön
het, berättar han en gång om en episod från sin barndom.
Stycket hör visst till det vackraste han skrifvit, och då det
bildar liksom ett posthumt kapitel till den för svenska läsare
välbekanta boken «Döda huset» (öfvers. af E. Rydelius;
Björck & Börjesson), skall det kanske intressera att läsa det
samma. Jag öfversätter efter tyska upplagan (Piper, Miinchen.
Bd. XIII, Politische Schriften).
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
