Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dostojevski.
Ett yttrande af Soloviov griper honom på det starkaste:
«Mänskligheten vet mycket mera än den förmår gifva uttryck
åt.» Själf har han icke fått sagdt tjugondedelen af hvad han
borde ha sagt. Men utan all falsk blygsamhet bekänner
han, att det blifvit honom förunnadt att gifva uttryck för
nytt och förborgadt i det mänskliga hjärtat. Men han vet
mer, oändligt mycket mer, som det aldrig skall lyckas ho
nom få sagdt. Han arbetar ytterst pinsamt, med undantag
af de sällsynta ställen där han är inspirerad. Han fröjdar
sig åt att ha vunnit sympati hos enskilda. Ty skänka
och vinna sympati gör lifvet värdt att lefva. Och egenkärlek
måste man ha för sitt verks skull. Men den offentliga
kritiken har behandlat honom idiotiskt. Själf anser han
«Idioten» för sitt bästa verk och gläder sig särskildt öfver
dem som hålla med honom häri; han har funnit att sådana
människor alltid haft något visst i sin intellektuella organism
som varit honom djupt sympatiskt.
«Jag är ingen själabefriare, ingen kvalförstörare, fastän
somliga ha sagdt mig det; jag är snarare ägnad till att väcka
pina och afsky.»
«Det existerar något som är högre än förnuftets deduk
tioner, och enhvar måste underkasta sig det. De mora
liska idéerna existera; de födas af den religiösa känslan
och kunna aldrig bevisas med logiken ensamt. Moraliska
idéer existera, men man kan icke bevisa, att de äro mora
liska.»
«Mitt jag har medvetande om alltet, universum; känner
och dömer och är härigenom på sidan af det hela, öfver
lägset den jordiska lagen. Detta är en allusion på själens
odödlighet (som är samma idé som Gud), och funnes det ej
en sådan allusion, skulle vi icke veta af någon oro. Det
lönar ej tala om detta, men hufvudsaken är att man beva
rar sin oro.»
Den, som kunnat lida med människor och älska männi
skor så som en Dostojevski, är det all anledning att höra
med respekt, äfven när han talar om ting som ligga bortom
logik och erfarenhet. Ty den klokaste är väl ändå den, som
förstått den svåraste konsten i lifvet, att bevara ett rent
hjärta. Där finns något i Dostojevskis karaktär som man
kunde kalla för en godhetens list, något som han fått
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
