Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Reformation och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
H. Schück.
tiden haft att kämpa på två fronter: mot den vetenskapliga
forskningen och mot den aldrig undertryckta fordran på ett
religiöst lif — en fordran, som lefvat kvar ända sedan
kristendomens dagar. Bagge dessa fiender hade den romerska
politiken dock lyckats besegra och göra till redskap åt
påfve-kyrkan. 1100-talets skolastik, som i sin käcka kritik nästan
erinrar om 1700-talets upplysningsfilosofi, hade förbenats till
en ortodox lärobyggnad, i hvilken kyrkan till sist funnit sitt
vetenskapliga stöd. Och medeltidens kanske ädlaste
fromhets-rörelse — den, som utgått från Franciscus af Assisi —
kläm-des af Innocentius III:s efterföljare in i en munkorden, en
frälsningsarmé i kyrkans tjänst, under det att de lärjungar,
som stodo kvar på stiftarens ursprungliga ståndpunkt, drefvos
ut såsom kättare.
Hos Luther förenades bagge dessa rörelser, som förut icke
haft något samband med hvarandra. Det var både såsom
vetenskapsman och såsom religiös personlighet som han
an-föll den romerska kyrkan. Men det var framfor allt den
religiösa frågan, som intresserade honom. Och här, med
afseende på det religiösa lifvet, gjorde han renässansens kanske
viktigaste insats. Det individuella religiösa lifvet hade haft
en mycket obetydlig plats inom medeltidens kyrka. Denna
var närmast en institution, som genom vissa magiska
hjälp-medel — sakrament, mässor, vallfärder, forboner, allat o. d.
— skyddade mot skärseldens och helvetets så fruktade fasor,
och kyrkan hade utvecklats till ett ämbetsverk, som skotte
dessa angelägenheter utan hänsyn till individens egna
göran-den och låtanden. För Luther deremot blef religionen
individens egen sak, ett förhållande mellan den enskilde och
hans Gud, och man må ställa sig på hvilken religiös
ståndpunkt som helst — t. o. m. på hvilken irreligiös som helst
— så måste man dock medgifva, att detta var ett stort steg
framåt i mänsklig kultur.
I själfva verket betydde detta en tillämpning på det
religiösa lifvet af renässansens hela sträfvan mot personlighetens
frigörelse — en sträfvan, som, religiöst sedt, först genom
Luther kom till ett klart uttryck. Väl forefaller det ur denna
synpunkt såsom en motsägelse, att Luther dock till sist
ham-nade i en statskyrka. Men för honom var kyrkan aldrig
det-samma som för Calvin. För denne — liksom för vissa fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
