Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Reformation och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624
H. Schück.
kunde under ortodoxismens tidehvarf icke längre trifvas inom
den protestantiske bekännelsens murar. Och dock hade icke
ens detta vaiii omöjligt, om kyrkan förblifvit blott en
läro-anstalt med utrymme för olikartade öfvertygelser.
Till en del sammanhänger denna utveckling därmed, att
Luther aldrig kände den motsättning mellan tro och vetande,
som sedermera, på 1700-talet blef så brännande. Hans
stånd-punkt i detta fall var densamma, som kommit till ett uttryck
i den sigillinskrift, som det protestantiska Uppsalauniversitetet
valde: Gratiæ veritas nataræ — nådens sanning är ock
naturens, tro och vetande stämma med hvarandra.
Vår tid äger icke 1500-talets starka tro, knappast heller
1700-talets ljusa öfvertygelse om vetenskapens suveräna
för-måga att tyda lifvets alla gåtor. Också vetenskapen måste
stanna infor den evigt olösta Pilatusfrågan och erkänna, att
hur långt forskningen än kommit, återstår dock alltid ett
resi-duum irrationale, som vi, åtminstone ännu icke, äga nog fina
instrument att kunna nå. Och hur utvecklingen skall gå,
veta vi icke, icke, huru de motsatser, som under
reformations-perioden bröto sig mot hvarandra, i framtiden skola te sig.
Ty historien ger blott analogier och är ingen spåkvinna, som
afslöjar den ofödda tidens hemligheter. Geijer, som 1817 i
sitt jubeltal trodde sig kunna sia om «en ädlare med
religionen åter forbunden statskonst» och som där «välsignade den
höga själ, för hvilken den först uppgick» — han nödgades
sedan taga denna profetia tillbaka och i stallet uttala sin
forbannelse öfver dem «som nyttja det heligaste såsom medel
för orättvisa ändamål».
Liksom 1817 befinna vi oss äfven nu i en af
världshisto-riens mest upprörda brytningsperioder, väldigare än den, som
följde på den franska revolutionen och de napoleonska
krigen — väldigare i samma mån, som den världskamp, som
nu pågår, är vida mera omfattande och djupgående än den
napoleonska tidens. Att efter detta Ragnarok en ny värld
skall höja sig ur askan af den förhärjade, är blott alltför
sannolikt. Men hvilken’? Förlåten till denna hemlighet kan
nog ingen draga undan, och såsom forntidens sjöfarare segla
äfven vi fram på vår bana utan kompass bland de
brännin-gar, som svalla kring oss. Men djärft och förhoppningsfullt
styrde de fram med den ledning, som himlens stjärnor gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
