Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Claes Lindskog: Individualism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claes Lindskog.
bild, som Hektors och AndromacKes avsked framter: något
bland det vackraste som världslitteraturen har att uppvisa.
Och när Hektor är fallen, klagar Andromache vid åsynen av
hans döda kropp i gripande ord, som äro ett äkta uttryck
för änkans hjärtesorg och för den ängslan som hennes egen
och hennes sons framtida öden inger henne:
Mister sin fader en pilt, är hans ungdomshurtighet borta,
huvudet håller han sänkt, och kinderna vätas av tårar.
Nödställd söker han upp sin faders vänner vid gillet,
fattar i manteln bedjande en och i rocken en annan;
kanske då ömkar sig en och ger honom flyktigt ur bägarn
bara så mycket, som fuktar hans läpp men fuktar ej gommen;
men kanske också en pilt, som har fader och moder i livet,
honom förjagar från gillet med slag och med skymfliga hånsord
«Laga dig bort härifrån! Din fader ej finnes i laget.>
Gråtande vänder då gossen igen till änkan, sin moder
tänk, vår Astyanax, han som förut i knät på sin fader
skiraste märgen åt och det möraste köttet av fåren,
och, när han sömnig blev och slutade upp med att leka,
sov i sin ammas famn så roligt i präktiga sängen
uppå den mjukaste bädd, av lycksalighet full i sitt hjärta.
Nu skall i stället han lida så ont, då han mistat sin fader.
Styckets äkthet är med orätt betvivlad. Nog har skalder*
stiliserat ej så litet. Han ger den lott, som även förnäma
mäns hustrur och barn få röna, sedan deras beskyddare
gått bort, med en överdriven generalisering åt prinsen Astya
nax och hans moder. Men det är dock en bild ur livet vi se..
Tre årtusenden ha ej förgäves hamrat på människornas
själar. Ej tu tal därom, vi ha lärt oss att tänka och känna
djupare, finare, renare än Homeros’ hjältar.
Men å andra sidan anledning att allt för kraftigt slå
oss för våra bröst i känsla av egen dygd och rättfärdighet i
jämförelse med forntidens män ha vi näppeligen. Skillnaden
är säkerligen innerst inne något mindre än den vid första
påseendet kan synas. Ty vi ha lärt oss till hög fulländning
en konst, som de gamla ej kände: förställningens konst.
Just därför är förskjutningen delvis av rent formell na
tur. Vi märka den yttre formens förändring kanske allra
tydligast, om vi inom självhärlighetens utomordentligt artrika
familj undersöka den fränt doftande växt, som heter sjä 1 v
beröm.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
