Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Claes Lindskog: Individualism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Individualism.
Det ligger inrotad hos människan en bestämd, naturlig
drift att ej blott åstadkomma något, att avvinna livet ett
resultat, utan ock att låta andra människor få veta det.
Den stolta Tycho-Braheska satsen «non videri sed esse»
(«ej synas men vara») må tyckas vara uttryck för en sen
född och hög form av kultur, men den innebär, om man
verkligen vill se människonaturen i dess nakenhet, en psykisk
abnormitet. Eller ock en sådan själshöghet, som de andar
kunna bestå sig med, vilkas gärningars storhet är av den
art, att den ej kan sättas under skäppan och även hos
sådana är den sällsynt nog.
Men om också självberömmet är uttryck för en äkta
mänsklig instinkt, som aldrig kommer att dö, vore det säkert
av stort intresse att undersöka den utveckling, som själv
berömmets teknik har vunnit under tidernas lopp. Vi be
höva blott se oss omkring på olika bildningsskikt i vår egen
tid för att finna en ledtråd vid undersökningen. Det äckliga
självberömmet hos, vår tids tarvligaste uppkomlingar, det
traditionellt grova skrävlet hos jägaren, skepparen, knekten,
med framhållande av alla märkliga bedrifter, som «jag» ut
fört, det förstuckna självberömmet under ödmjukhetens täck
mantel, ända fram till den fint bildade mannens flärdlösa
berättelse, som genom ett naket omnämnande av fakta, sken
bart framlagda i helt annat syfte, lockar åhöraren till egna
kombinationer: dessa graderingar blott nämnda som exempel.
Låtom oss nu se efter hos Homeros. Den känslighet i
luktorganen, som framkallar obehagliga förnimmelser, när vi
höra självberömmet, var tydligen ej så högt utvecklad hos
de gamle på Homeros’ tid. Så öppna och nakna ord, som
det stående «jag är den tappraste», väckte ingen anstöt, när
de representerade en erkänd sanning. Parallellt med stri
derna, som utkämpas med vapen i hand, går munkäbblet
och tävlan i stolta och stora ord:
«Nej, då är annat den stingande lans, som jag själv vet att slunga,
snuddar den bara ett tag vid min fiende, strax är han livlös.»
Dessa Diomedes’ ord äro valda på måfå ur högen. Och
även här går Zevs i spetsen. Det ligger nästan grotesk
komik i de morska ord, varmed han hotar de övriga
gudarna:
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
