Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sveriges nyare historia. 4. Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gestalter ur Sverges nyare historia.
innerst bristande aktning för hans medmänniskor, även hans
medknstna. Det kan icke falla honom in att som Brandes
nyss fylla sida efter sida med tal om människors dumhet
lumpenhet, djuriskhet o. s. v. Dylikt är ej ironi utan retlig
het. Hjärne tvärtom är villig medgiva dem han kritiserar
allehanda prisvärda förtjänster. Det är bara varje nämnvärd
intelligens han i den historiska sanningens namn måste från
kanna dem. Detta verkar ej retligt, men det finns som känt
icke i hela världen något retsammare.
Det finns i Hjärnes hållning och låter en originell bland
ning av studentikost och övermänskligt. Som tentator var
han ofta frän men aldrig kitslig. En stor del av varje ten
tamen tillbragte han med att - föga vänligt - diskutera
spraket i tentandens föreskrivna historiska uppsats. Samtidigt
lat han även den yngsta student säga emot sig hur mycket
som hälst utan att han röjde något dåligt lynne. Sökte man
honom i hans bostad - och han hade en timmes mottag
ningstid var dag, ty han «önskade komma i personlig be
röring med sina lärjungar» - fick man ibland se hans rock
skört försvinna i ett gathörn, innan man kom fram; ibland
kom han ut till ytterdörren och åhörde stående på tröskeln
vad man hade att andraga ute på trappavsatsen. Men var
man en känd lärjunge, hände det att han tog emot en fast
ännu ej uppstigen och satt och pratade en timme i nattskjortan
Fa liknande sätt uppträdde han mot kolleger. En gång hade
han funnit universitetsmyndigheterna något partiska och klan
drade detta, emedan de «liksom Cæsars hustru ej ens finge
misstänkas» En juridisk professor svarade, och missförstod
detta yttrande, efter hvad Hjärne påstod. Denne genmälde
tvärt. «Ert uppträdande erinrar om bondens, när man kal
lade honom individ. Han visste ej vad det var men anade
det värsta.» Långsint var han å andra sidan icke. När en
gang en bortflyttande professor tog farväl av honom med
orden: «Ja Hjärne, vi ha visst aldrig gruffat», svarade Hjärne
filosfiskt: «\em kan komma ihåg alla man har gruffat med.»
Denna blandning av överlägsenhet och fördragsamhet
imponerade starkt på ungdomen. Han förvärvade sig också
en ovanligt stor och trogen stab av lärjungar. Han tillhörde
de födde skolbildarne. Hans oppositionella högeråskådning
var dessutom just vad 90-talets Uppsalaungdom längtade efter
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
