Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sveriges nyare historia. 4. Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gestalter ur Sverges nyare historia.
kontrakt. Ändå blev han en av huvudmotståndarne mot den
starka högeropinion som under Alinska skolans ägid krävde
en genomgripande, kanske med makt framtvingad ändring
av norska grundlagen. Ty dels ville han ej följa någon skola,
dels var hans temperament den tiden med vänstern.
Han förnekade att Kieltraktaten var ett unionskontrakt.
Han förnekade att norska grundlagen numera var något så
dant. Han förnekade framför allt att den döda eller rättare
avlidna bokstaven skulle tillmätas giltighet framför den le
vande, samtida rätten. Han framkastade rentav 1894 ett posi
tivt fast utsiktslöst förslag till utrikesstyrelsens ordning på lik
ställighetens grund (med gemensam utrikesminister, svensk
eller norsk man, politiskt ansvarig för ett gemensamt utskott)
utan norskt vederlag. Han motsatte sig varje tummande på
Norges grundlag, varje svenskt ultimatum till Norge. Han
yttrade sig hoppfullare än helt nyss om unionen, ja han ur
säktade t. o. m. i viss mån gränsfästningarne, «ty Norge har
lika god rätt som Sverge att försvara unionen». Framför allt
var det typiskt att han särskilt adresserade sitt vida omkring
ekande tal om unionsrevisionismen (i Uppsala oktober 1895)
till arbetarne, med det Vergiliska ordet: Pledere si nequeo
superos, Acheronta movebo. Högern rasade, särskilt Uppsala
högern. Den hade skäl därtill. Ty Hjärne omstörtade den
Alinska skolan.
Han har skrivit dess gravskrift i en av sina stoltaste upp
satser: Akademiska skolor (1898). «Den samhällsnyttiga flitens
redbara arbete», säger han med sin mördande artighet, «krä
ver sin utrustning genom vigt användbara läxor, och läxans
grundval är dogmen, den fastställda läran som ej hinner
vidare prövas.» Men det finns också de, fortsätter han, som
«drömma om en aristodiako nia, en strävan att tjäna
det bästa, att tjäna sanningen, även om hon aldrig nås. . . .
Och om de anfäktas av främmande intressens målsmän, av
röde, svarte eller grå demagoger, av överhetens fullmäktige
i ministeruniform eller prästkåpa, av bekymrade familjefäder
och barnafostrare då tillropa de samfällt alla sina veder
sakare, leende men med eftertryck, sitt: procul este, profani!»
Han stred ej blott för akademikernas frihet. Han käm
pade ock tappert för arbetarnes frihet, för deras förenings
rätt, vilken just hårt klämdes och delvis undertrycktes, trots
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
