Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Människokunskap - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 Samtiden. 1921.
Människokunskap.
skapelser på det område där de varit verksamma. Under
söker man en kulturell blomstringsperiod, skall man alltid finna
att den äger sitt centrum i någon eller några betydande livgiv
ande personligheter. Ett tydligt exempel därpå har man i den
svenska nationella diktningens uppblomstring på 1890-talet.
Den centrala personligheten i detta skede var Verner von
Heidenstam. Med makten av sitt verk och sin personlighet
ingav han sina konstnärligt begåvade samtida i Sverige en
ny tro på de estetiska värdenas betydelse. Fröding har
bekant hur Heidenstams första diktsamling ingav honom
mod att utöva den av Strindberg utdömda verskonsten.
Strindberg hade nämligen sagt att verskonsten var ett blodlöst
pjunk med små privata känslor och att ingen kunde intres
sera sig för om en poet gav uttryck åt en liten sorg. Hei
denstam åter förklarade att versen var en konst för män
och prosan en konst för glasögonormar. Oscar Levertin
övergick efter Heidenstams estetiska paroll från sina strävan
den i smånaturalistisk konst till lyriken. Selma Lagerlöf
som först sökt forma det värmländska diktmotiv hon bar
på i realistisk stil, fick mod att fritt ge sig sin inbillning i
våld och utförde så Gösta Berlings saga i dess nuvarande
gestalt. Ellen Key utbildade bland annat inspirerad av Hei
denstams estetiska livssyn sin moralfilosofi i Tankebilder,
som utgör det mest karaktäristiska monumentet över det litte
rära 1890-talets kulturuppfattning i Sverige.
Det är två grundegenskaper som enligt en historisk
världsåskådning livets natur fordrar av människorna. Den
ena är den hängivenhet, som alstrar en levande åskådning av
människor, vilken ensamt kan utveckla en person och föra
honom vidare. Den andra är modet. Livets väsen, sådant
det utvecklar sig i tiden, kräver modet. Allt framtida är näm
ligen osäkert till sin gestalt, till sitt värde och sina verkningar.
För att något nytt skall bli till, fordras att man vågar risken
att göra det. Den som icke vågar risken, nedsjunker i
sina vanor, automatiseras och förminskas. Hamsun har
gjort skarpsynta satirer över medelmåttiga människor, som
sakna modet till initiativ och som skapa sig livets säkerhet
genom någon liten syssla i statens tjänst. Men man kan
emot Hamsun anmärka, att dessa naturdyrkare och roman
tiker, som sky städerna och draga sig till ensamheten på
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
