Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Rudberg: Antika urtidsteorier - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Rudberg.
ordet «Vi äro ju ock av hans släkt» i Paulus’ Areopagtal i
Apostlagärn. kap. 17, 28. Också hos Aratos står den gyllne
åldern först, regerad av jungfrun, Dike, ännu utan skepps
fart, men med jordbruk en viktig avvikelse från sagan,
varom strax mera. På guldåldern följa blott silver- och
kopparåldern, under vilken vapen smidas och dragoxen
slaktas. Stor betydelse fick A. genom flera latinska tolk
ningar: av Cicero (delvis bevarad i andra boken av skriften
Om gudarnes väsen), av kejsarprinsen Germanicus och längre
fram av Avienus. Jag återkommer även till detta.
Den alexandrinska och romerska tidens skalder
på båda språken kasta ej sällan längtansfulla blickar tillbaka
till en svunnen tid, bättre än deras egen uppslitna, kultur
trötta och sedeslösa, en tid, då jorden ej behövde mödosamt
brukas, då skepp och vapen, sjöfart och krig, ännu voro
okända. Deras suckar visa, vad de saknade ej minst
trohet och pudicitia hos kvinnan. Tonen är bekant från
Theokritos, Catullus, Propertius; som realistisk mot
bild kan ställas satiren, t. ex. Juvenalis’ hemska skildring
i sjätte satiren. Vi känna tonen också från Tacitus’ Ger
mania, sammanhängande med den katastrofala stämningen
över samtiden och Rom; om det litterära sammanhanget
här vänta vi nu en utförlig framställning av ingen mindre än
Eduard Norden.
Direkta erinringar om världsåldrarna och urtiden ha vi
framför allt hos Ovidius. Jag utgick från hans tjusande
teckning av guldålderns paradis, följt av de mindre starkt
färgade silver- och kopparåldrarna och den blodiga, trolösa
järnåldern, under vilken den himmelska jungfrun Astraea
lämnar jorden. Bilden av urtiden fullständigas i Metamor
fosernas sista sång (varmed kunna jämföras ställen i Fasti,
I, 359, IV, 395), där Numa lyssnar till Pythagoras’ inspire
rade vegetariska förkunnelse om den oblodiga gyllne åldern.
Vi känna igen mycket av Theophrastos’ läror, under de
pythagoreiska tankarnas renässans förmedlade till Roms dik
tare av Varro o. a. T. o. m. ockraren Alfius i Horatius’
andra epod fantiserade om urtiden, prisca gens mortalium.
Författaren til praetextatan Octavia Seneca eller någon
annan låter nutiden följa efter de fyra perioderna, som
här ej bära metallnamn. Vergilius, som känner även andra
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
