Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sveriges historia. 5. Karl Staaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hedén.
mokratin visar sin minst sympatiska sida i sin benägenhet
att tränga in på det enskilda livets område.» Detta var
djärva ord, ty (de frireligiösa) nykterhetsvännerna hade av
görandet i sin hand uti den Stockholmskrets vari han var
uppställd. Men han valdes med glans, och redan i sitt första
riksdagstal visade han desto klarare som den förevarande
frågan ej var egentligt politisk att han gärna ville taga
underklassens parti mot överklassen.
Frågan gällde den fria bevisprövningen. Juristerna ön
skade denna, oberoende av partiståndpunkt; bland dess för
ordare var Carl Lindhagen. De funno att del blott gällde
ett lagfästande av gällande praxis. Bönderna deremot höllo
på den gamla bestämmelsen om två vittnens nödvändighet
för bevis. Staaff ställde sig på deras sida i ett omsorgsfullt
genomtänkt tal, särskilt märkligt genom sin öppna kritik av
domarekåren, och han vann en lysande seger då, ty frågan
kom upp igen med annat resultat än förra gången.
Mindre tur hade han i andra frågor, där han framförde
humanitära reformkrav på juridikens område. Andra kam
maren hade den tiden högermajoritet. StaafF uppträdde
till en början enbart i frågor som rörde hans särskilda yrkes
område och ej alltför ofta. Han åhördes också ända från
början villigt av kammaren. Hans yttre talegåvor voro
lyckliga: rösten stark, klar och väl behärskad. Han hade
advokaternas vana, född av deras myckna dikterande till
protokollet, att tala långsamt, vilket kom honom utmärkt till
pass. Å andra sidan ser man att advokattalandet gjort hans
stil något mindre spänstig än i hans Uppsalatal. Den röjer
nu en viss förkärlek för omskrivande uttryck och överflö
diga fyllnadsord såsom «kanske», «så att säga» o. s. v. en
vana som det parlamentariska livet starkt utvecklade. He
dins ständigt brinnande ande och ständiga hågkomst av sitt
skriftställarkall gjorde honom ovanligt fri från dylikt. Men
Hedin åhördes ju ock som ett slags underdjur. Staaff, som
tänkte bliva ledare, kunde ej alltför mycket avvika från den
i riksdagen gängse bristen å vältalighet. Dock fick hans tal
alltid åter sin gamla flykt, då han i en stor sak, som låg
honom om hjärtat, gick till angrepp. Liksom Hedin lade
han sig noga vinn om sitt språks form, tillämpade ej sällan,
kanske mer än denne, medvetet vältalighetens regler och
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
