Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tanker ved aarsskiftet - VI. Torsten Fogelquist: Det enda nödvändiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ENDA NÖDVÄNDIGA.
Det händer, att man upprepade gånger i sitt liv dröm mei
en och samma dröm. Till dessa ständigt återkommande
nattdrömmar hör drömmen om studentexamen, som fyller
mannens sovande själ med olust och ångest. Halvklädd och
med nakna ben, blottad på all värdighet och avklädd alla
kunskaper sitter man på en skolbänk inför kamrater, magis
trar och censorer, en måltavla för mordiska ögons skott.
För skams skull kan man naturligtvis icke svara ett ord på
sina plågoandars frågor. Utom denna förödmjukande dröm,
som lär vara gemensam för många män och ganska vanlig,
har den som skriver dessa rader en specialitet på området.
Jag är prästson och jag drömmer ibland, att jag står på min
fars gamla predikstol. Det gäller för det mesta att hålla jul
eller nyårspredikan. Klockorna och orgeln ha tystnat. Lju
sen brinna högtidligt och vinterns snötyngda gren skrapar
mot kyrkfönstret. Kyrkan är fylld av välkända åhörare.
Det är tvättgumman och vedgubben, skolmamsellerna och
de gamla bagerifröknarna, bankdirektören och ullfabrikanten
och åtskilliga av de belackare man samlat på sig under livet.
Alla sitta de där i spänd väntan för att höra trosbekännelsen
av prästens rabulistiske son. Men man har ingenting att
bekänna, absolut ingenting. Lagen fastnar i strupen och
evangeliet fryser på tungan. Man är som den torkade
källan i öknen, det ofruktbara trädet i vingården. Med
skammens rodnad i ansiktet stiger man ned samma väg man
kommit upp och vid nedersta trappsteget står klockaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
