Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tanker ved aarsskiftet - VI. Torsten Fogelquist: Det enda nödvändiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det enda nödvändiga.
frågar, om man är sjuk. Man kan icke fatta, att man givit
sitt allvarliga samtycke till ett så hopplöst företag.
Då jag nu inför «Samtiden»s läsare skall nedskriva några
nyårsbetraktelser, erinrar jag mig denna dröm. Jag har
ingenting nytt att förkunna. Att världen är vrång? Det vet
ju alla. Att samtidens brott äro en tragisk återupprepning
av det förflutnas dårskaper? Det är ingen nyhet. Att
mänskligheten liknar Israels barn i öknen, som ingen
ting lärt och ingenting glömt? Det står ju redan i Gamla
Testamentet. Och om det oskrivna nya vet jag ackurat lika
litet som mina läsare. Finns det några nyårsljus tända?
Irland har fått home rule. Det kan måhända tolkas som en
gryende besinning över folkens verkliga självbestämningsrätt.
Anatole France har fått Nobelpriset i litteratur. Det kan
måhända tolkas som en nyvaknad känsla av, att de huma
nistiska krafterna i tillvaron äro de verkligt idealbildande
och att vad samtiden behöver det är pietet och ironi,
pietet mot mänsklighetens klassiska förflutna och ironi
mot nedärvt och nytt oförnuft, en pietet, som blott icke
balsamerar lik, och en ironi; som blott icke kallt begrinar
mänsklighetens förbättringssträvanden som lutter utopier och
illusioner.
Det synes mig emellertid först och främst, som om vi
behövde en återgång icke till gamla former, utan till ett
gammalt sinnelag. Det är fåfängt att ropa tillbaka den gamla
goda tid, då posthornet tutade utanför dörren ett par gånger
i veckan, då man färdades genom livet i droska eller som
vandrande gesäll, då ett vänbesök, ett brev, en tidning, en
bok var en händelse, då man gav sig ro att följa kalendern
med fingret dag för dag och dröja och vila på handen vid
alla de fäst- och bemärkelsedagar, som lyste opp det en
formiga kretsloppet med ett skimmer av grenljus, slåtter
blomma och ädelsten. Vi kunna inte avsäga oss telefonen,
de modärna tryckpressarna, automobilerna, den elektriska
linjen och det elektriska ljuset. De ha ingått i vårt med
vetande. Och den dag de upphörde att fungera, skulle vårt
förstånd stå stilla som inför en katastrof. Men felet är, att
vi icke längre äro herrar över våra kulturella hjälpmedel,
de ha blivit våra herrar, vi deras slavar. Våra behov
och begärelser ha blivit för stora, allteftersom möjligheterna
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
