Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian Elster: Hjalmar Söderberg - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian Elster.
icke hade någon andra ögon att se på världen och männi
skorna med än hans ...»
Han sier siden om Herman Bang og det forklarer
sterkest den magt den danske digter øvet over ham: «Tidens
själ var i honom, och så blev han själv för många nära nog
sin tids själ; dess stämning, dess røst.» Det er noget av
det samme som kan sies om Söderberg selv, om end
«tidens sjæl» er sterke ord, en tid har vel aldrig én sjæl, men
en bestemt tidsstrømnings sjæl er i Söderberg. Og det har
været viljen i hans som i Bangs kunst, at læseren skulde for
nemme tiden i digtningen. Derfor har Bangs fortælle
maate, hans evne til at skape samtidighet, til at bringe nuet
sterkt og levende frem, paavirket Söderberg i den grad at
man kan si om nogen av hans første novelletter at de er for
søk i Bangs stil.
Det er saaledes utenfor Sverige al Söderberg har sine
samtidige og beslegtede. I Sverige seiv er han ensom og uten
berøring med sin tids digtere hvorimot han nok har øvet
indflydelse paa enkelte av det yngre digterkuld. Den lyriske,
personlig bekjendende, senere av mystik farvede digtning fra
90-aarene er Söderberg uten sympati for. Han betragterden
kjølig og skeptisk. Den Strindberg han beundrer, er Strind
berg som realist, før «omvendelsen». Den senere diktning,
med sin mystik, sin fantasi, sin forvirrende filosofi, som dog
trods al dens svakhet har skapt en ny digtning og et nyt
teater, gjør Söderberg kold og mistroisk. I anledning av
«Till Damaskus» skrev han i 1900 efter først at ha omtalt
sin beundring for den tidligere Strindberg: «Men åter skif
tade tiden, jag var icke längre så alldeles ung, och allt färre
blevo de människor och verk, som jag kunde vörda. Om
vändelseperioden kom, och jag kunde icke vara med längre.
Det blev mig till sist for brokigt. Det kan vara sant som
ni säger, att Strindberg gick sin egen smala stig; men ack,
de gjorde de ju alla, dessa otaliga botgörare i 1890-talets
franska och nordeuropeiska litteratur, och på historiens karta
flyta alla dessa små gångstigar icke desto mindre tillsammans
i en enda bred och grå landsväg. Omvändelseperioden kom,
och Strindberg blev med ens populär och betydande som
aldrig føre.» Og han fortsætter med de personlige og følte
ord: «Jag har i honom älskat og vördat de idéer, som likt
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
