Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voltaires hjärta.
Tidningars prenumeranter endast nio dagar efter det tidnin
gen förtalt om ceremonin i pariserbiblioteket fingo del af en
dikt, Voltaires hjärta, i hvilken Topelius protesterade
mot den hyllning man ägnat det världsliga relikskrinet. Det
finnes ingen anledning att här anföra alla stroferna i denna
dikt, som måhända många af mina åhörare läst i Nya Blad
eller i Topelius Samlade Skrifter. Men det är skäl att rikta
uppmärksamheten till Topelius’ uttalande, därför att det icke
blott i hög grad är karakteristiskt för hans egen världsåskåd
ning det var kanske icke utan en viss inre tillfredsställelse,
som han publicerade det just på sin födelsedag den 14de
januari utan dessutom kan betraktas som en märklig in
laga i den process, som utkämpats såväl om Voltaires hiärta,
i ordets rent kroppsliga mening, som äfven om hans litterära
och moraliska eftermäle. När Topelius i religionens, oskuldens
och kärlekens namn angrep Voltaire, så gjorde han sig till
målsman för ett uppfattningssätt, som under hans ungdom
varit rådande hos hela den romantiska generationen, icke
blott i Tyskland och Skandinavien, utan äfven i Voltaires
eget hemland. Liksom de ärebetygelser den gamle diktaren
fick mottaga vid sitt sista besök i Paris efterträddes af för
följelser, dem regering och kyrka riktade mot hans minne,
så hade äfven den posthuma triumfen inom kort blifvit följd
af reaktion, och det hade kommit en tid då Belle et Bonne
endast i smyg på sitt gömda änkesäte kunde upprätthålla
dyrkandet af fosterfaderns minne. Man gjorde, med en en
sidighet och en historisk felsyn som i någon mån framträder
äfven i Topelius’ dikt, Voltaire ensam ansvarig för allt hvad
revolutionen hade förstört; ja, det hände t. o. m. att unga
skalder, såsom Alfred de Musset och Victor Hugo, anklagade
den döde diktarens läror för att de själfva ej kunde känna
sig lyckliga, eller ens förnöjda med sin tillvaro. Så länge de
romantiska idealen voro dominerande riktade man, på Vol
taires bekostnad, sin beundran mot hans store motståndare,
Jean Jacques Rousseau. Men med nästa omkastning i det all
männa tänkesättet höjdes Voltaires personlighet åter upp
öfver vågen. När man i Frankrike, liksom för öfrigt i hela
Europa, år 1878 firade hundraårsminnet af Voltaires död,
visade det sig att skarorna af hans anhängare än en gång
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
