Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. Hirn
ligt medlidande med sin motståndare. Han var elak. afund
sjuk och fåfäng, säger man; hvar skulle man då finna att
hjärtat hade gjort sin talan gällande vare sig i hans lif eller
i hans verk.
Alla dessa påståenden äro, hvart för sig taget, af en obe
stridlig riktighet. Och likväl är den föreställning man vinner
genom att sammanställa dem med hvarann lika obestridligt
vilseledande. Det finns ingen porträttkonst som, utan att
göra sig skyldig till falskhet, kunde utplåna rynkorna, fläck
arna och ärren från detta fula anlete. Men det oaktadt var
Voltaire, till sitt utseende och sitt väsende, dock icke någon
sådan barnskrämma, som traditionen har gjort honom till.
Ju mer man fördjupar sig i hans verk, ju närmare man
träder honom genom att läsa hans egna bref och hans sam
tidas skildringar af hans uppträdande, desto mer förmildras
de frånstötande intryck, som den första beröringen är ägnad
att väcka. Man finner att hans skälmstycken, så osympatiska
de än må te sig, dock icke äro att jämföra med vanliga
skälmars streck, därför att det är så mycket af en spelande
fantasi, ja, jag ville rent af säga, så mycket af hjärtats lust,
som kommer till synes i alla hans upptåg. Och så kan det
gå med oss som det gått med så många af Voltaires samtida
motståndare, hvilka på afstånd ondgjorts öfver hans beteende
och ogillat hans arbeten, men det oaktadt, när de själfva
sammanträffat med honom, råkat under den genialiska per
sonlighetens betvingande tjuskraft. Madame de Genlis, som
icke hade kunnat underlåta att besöka Voltaire på Ferney,
skrifver i ett bref som blifvit åberopadt af Georg Brandes:
«Hans porträtt och hans byster likna honom. Men ingen
konstnär har återgifvit hans ögon. Jag väntade att finna dem
glänsande och eldiga, och de ägde verkligen den mest själ
fulla blick jag sett. Men det var samtidigt något sammetsak
tigt i dem; en obeskriflig blidhet.» Det är en sådan glimt
jag ville icke säga af blidhet, hvilket ord förefaller mig
en nyans för vekt men af värme och godhet, som man
vid en närmare bekantskap tycker sig kunna fånga upp ur
Voltaires öga, och jag ville tro att ensamt den kan gifva
oss en riktig förklaring af hans väsende. Om så många af
hans bedömare fullkomligt saknat uppmärksamhet för detta
karaktärsdrag, så kan det förklaras af att de sökt de person-
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
