Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voltaires hjärta.
praktik för den, som främst vill trygga sin privata sinnesro.
Men om den maximen hade blifvit betecknande för Voltaires
lära och lif, så skulle onekligen Topelius haft rätt i sitt på
stående om att hans nej var rikt, men hans j a fattigt
och tomt.
Då man dömer Voltaire på grund af hans mest pessi
mistiska roman, så har man emellertid icke lof at förbise,
att han själf gett oss den mest öfvertygande vederläggningen
af allt det platta, nyktra och kalla i Candides resignerade
filosofi. Det var år 1759 romanen utkom, och det var endast
två år senare, som Voltaire visade världen huru litet den
egna täppan förmådde binda hans sträfvanden, och huru
hans hjärta dref honom att, mer än det med hans fred var
förenligt, befatta sig med andras angelägenheter. Det gafs
ingen förnuftig anledning för honom att låta sig störas af
hvad man på hösten år 1761 berättade om en obskyr calvini
stisk klädeshandlare, som var anklagad för att ha dödat sin
egen son, och som måhända, hette det, var oskyldig till det
brott, som med sådan ifver blev honom tillvitadt af de ka
tolska fanatikerna i Toulouse. Om Calas blef afrättad för
någonting som han icke hade gjort, så var detta ju ej mer upp
rörande, än att några tiotaltusen människor hade uppslukats
af jorden i Lissabon. Om den katolska fanatismen, som för
följde Calas, var Voltaire antipatisk, så hade han ingalunda
någon sympati till öfvers för offrets religion, calvinismen,
som bl. a. motarbetade den dramatiska konsten och icke ens
ville låta honom spela teater i närheten af Geneve. Till en
början slog han därför ifrån sig alla tankar på den olyckliga
borgarfamiljen i Toulouse. Men senare, efter det han lärt
känna detaljer om rättegången, och efter det hans medlidande
väckts genom beröring med Calas’ barn, togo föreställnin
garna om den oskyldigt anklagade, och tyvärr äfven oskyldigt
afrättade, ett allt fastare grepp om hans sinne. Det hjälpte
icke att hans vänner sökte förmå honom att sköta sin egen
trädgård, d. v. s. att fortsätta med att skrifva romaner och
skådespel. Han kunde icke, så sade han sig själf, intressera sig
för något arbete, ja, han, den gamle bespottaren, kunde icke
ens skratta med godt samvete, så länge den Calas’ska famil
jens ära icke blifvit återupprättad. Läser man, dag för dag,
Voltaires korrespondans från begynnelsen af 1760 talet, så är
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
