Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voltaires hjärta.
gande är i och för sig icke osannolikt, och det vore rätt
pikant om man kunde bevisa att Voltaire gjort sig skyldig
till imitation af Rousseaus och Richardsons mönster. Men
det är dock öfverflödigt att söka uppspåra några litterära in
flytanden i Voltaires ålderdomsverk, därför att den ljusa och
veka tonen godt kan ha kommit in i dem från annat håll.
Om det, som jag ville tro, ligger något nytt och egenartadt
öfver Voltaires sista romaner, så är väl detta en reflex af det
varma solsken, som den fattiga Maria Corneille gaf i gen
gåfva åt sin fosterfader, då hon bragte ungdom, oskuld och
glädtighet in i hans kyliga slottssalar. Så bittert illusionsfri
Voltaire än hade känt sig under den mörkaste perioden af
sin utveckling, så hade han dock på sin ålderdom ånyo
biifvit bunden vid lifvet med ett varmt och personligt intresse.
Därför är det vilseledande att betrakta honom som en typ
för den själlösa intellektualismen, och att i hans verk och
lif icke se något annat än ett exempel på den förnekande lifs
åskådningens opoetiska armod. Han var klok, om han än
aldrig gjort sig förtjänt af att betecknas som vis; men det
rådde icke hos honom någon dualistisk motsats mellan hjär
tat och hufvudet, och hur mycken elakhet han än visat mot
sina fiender, så kan man icke ens ur hans lif finna bevis
för den bittra filosofin i Almqvists klagande fråga:
Voltaire var hvarken dum eller ond; han var klok och god,
och han var icke minst klok då han lät sig ledas af sin god
het. Han stod, hela sitt lif igenom, i kamp mot fanatismen
i alla dess former; men glöden med hvilken han förde sin
kamp ger dementi åt dem som påstå att toleransen är ljum
till sitt väsen, och att ensamt de dogmatisk ensidiga kunna
lägga sitt hjärta in i sin sträfvan. Han befriade sin samtid
från mången villfarelse och fördom, och det finns dem, som
gärna såge att han lämnat detta arbete ogjordt. Men den
som beundrar honom för det väsentliga i hans gärning, säger
sig att man ännu under kommande tider skall ha mycket
att lära af det vida och fria, det ljusa och klara, det varma
och generösa i Voltaires humanitet.
Hvarför är allt en trasa?
Hvarför är den kloke ond?
Hvarför är den gode dum?
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
