Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809.
mest älskade lärjunge, Franzén, var den skald, Runeberg
ställde högst bland diktare på svenska och gjorde till sin
omedelbara förebild. Sålunda räcka tiderna varandra handen.
Franzén flyttade över till Sverige, men hos andra unga män,
som blevo kvar, hade Porthans läror nedlagt fruktbara frön.
Dessa reste sig mot den vid Abo gamla universitet härskande
försiktigheten, vilken gick ut på att av föreningen med Ryss
land göra det bästa och icke stöta sig med de maktägande;
denna lojalitet förbands dessutom med en viss svensk byrå
kratisk tradition. Motståndets devis åter formulerades av
dess mest energiska representant, Arwidsson, i orden: «sven
skar äro vi icke mera, ryssar kunna vi aldrig bli, så låt oss
då vara finnar!» Han och hans krets blevo de första «fen
nomanerna» i Finland; och märkvärdigt nog fingo de för
denna sin fennomani ett starkt stöd i Sverige. Det låter
emellertid besynnerligare än det i själva verket är. Saken
var den, att de unga finska romantikerna reste över för att
i Uppsala studera och .göra bekantskap med de beundrade
svenska «fosforistiska» diktarna och kritikerna, en Atterbom,
en Geijer, en Hammarskjöld m. fl. Dessa voro uppfyllda av
nitälskan för patriotisk fornforskning, och Geijers historiska
föreläsningar liksom hans och Afzelii samling av folkvisor
gjorde ett djupt intryck på de finska studenterna. Atterbom
uttalade t. o. m. sin förvåning över att de sysslade med allt
möjligt annat utom med sitt eget folks språk och fornsånger,
och det var Hammarskjöld, som uppfann det sedermera så
kända och ökända ordet fennomani, nu blott för att
beteckna de finska folkloristiska och etnografiska studierna.
Dessa unga män från Åbo hade sålunda vid sin återkomst
från Sverige, på grund av uppmuntran därifrån, blivit större
finskhetsivrare än de vid sin avresa voro.
Deras ledare Arwidsson begynte framlägga sina tankar i
en tidning som utgavs av några yngre akademiska lärare
med samma åsikter, ehuru betydligt moderatare. Denna
tidning bar namnet M n e m o sy n e, alltså samma namn som
prästen Nicolai Wergelands bekanta skrift, och man kan gott
kalla den förra såsom man kallat den senare «et flammende
oprop for vor nationale selvstændighed», liksom man om
Arwidssons tidning fullt kan säga detsamma som sagts om
Wergelands broskyr, att den var «trods al entusiasme
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
