Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809.
Överallt väckte sångernas lärdomar om folkets liv i forna
tider och folkkaraktärens egenskaper både häpenhet och be
undran. För dem som icke mäktade med språket blev dikten
bekant genom referat och partiella översättningar till sven
ska, bland annat av Lönnrot själv och av Runeberg. När
den utmärkte språkforskaren M. A. Castrén försvenskat hela
dikten och Jacob Grimm på grund av denna översättning
fastslagit dess utomordentliga värde, hade den även fått sin
vetenskapliga konsekration, vilket ökade stoltheten alldeles
som det senare gick med Grimms kritik av Asbjørnsens och
Moes Folkeeventyr.
Samma år som Kalevala utkom, offentliggjorde Runeberg
dikterna «Molnets broder» och «Den döende krigaren», vilka
båda intogos i Fänrik Ståls Sägner. Andra försökte spela på
samma strängar. Kriget mot Ryssland, vilket man bara ihåg
kommit såsom en förödmjukelse, trädde småningom i för
grunden och blev till någonting helt annat: Finlands «sista
strid», i vilken folket lagt i dagen alla sina bästa egenskaper
för att försvara vad för det var dyrbart, medan det förråd
des av en usel ledning. Minnena från den svenska tiden
levde upp, när universitetet 1840 med klang och ståt firade
sin 200-årsfest, vid vilken Franzén såsom «jubelmagister» var
närvarande. Och året efteråt utkom Runebergs episka dikt
«Julkvällen», där krigets minne blott i en episod beröres,
men en episod av underbar verkan och bärvidd. Den gamle
veteranen Pistol, som bor i sin egen torftiga stuga och har
det mycket smått, erbjudes av majoren, hans vapenbroder,
att flytta till honom samman med tjänarena, men vägrar
med stolta ord att taga nådebröd; majoren hör hans vägran,
förbluffas, men förstår vad där är bakom, och så följa dessa
strålande rader:
Sagt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda
heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans levnads fröjd, hans femtiåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som fordom,
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
