Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjelm.
en stor tidning på finska grundades i den svenskspråkiga
huvudstaden, o. s. v. Redan 1843 hade Runeberg kommit med
sin tredje diktsamling och 1844 hade han utgivit sitt mäk
tigaste epos «Kung Fjalar».
Allt tätare skockades emellertid reaktionens moln. I still
het vågade man sig på att hoppas något av februarirevolu
tionen 1848 och det som efter den hände, men verkningarna
gingo blott i motsatt riktning. Det är förvånande att Topelius i
den lilla tidning han då redigerade den 13 maj vågade trycka
en sådan dikt som «Våren 1848» egentligen det enda of
fentliga eko revolutionen gav hos oss med strofer som
dessa:
han kommer med dystert gny,
de bävande molnen byta form,
de darrande skuggor fly
hans ande förnyar världen
som blod är himmelens hy.
Ty nu är vår ej blott i lund och klyfta,
men andens världar vidga sig och knoppas,
och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta,
ty varje hjärta äger rätt att hoppas.
När Topelius tryckte detta på Floradagen, riktigt beräk
nande att censorn ingenting skulle begripa, visste han icke,
vilken viktig dag han med dikten inveg. Studenterna hade
äntligen fått tillstånd att fira en majfest på en äng nära
Helsingfors, och fastän alla myndigheter voro närvarande,
blev detta en manifestation, vars intryck och minne skulle
bli beståndande genom årtionden. «Vårt land» sjöngs här
första gången offentligt, med musik av Fredrik Pacius, och
invegs till sin värdighet av Finlands folksång. Topelius har
ytterst åskådligt skildrat detta tillfälle. Entusiasmen var obe
skrivlig, och den fick sitt uttryck i ord, när Fredrik Cygnæus
steg upp och talade till fosterlandet med en flykt utan like,
ett tal, som räckte en timmas tid och som sprängde hans
stämma för alltid, men som «blev en röst ur samtidens in
nersta själ, gav form åt den omedvetna eller halvmedvetna
kärleken till fosterlandet och slöts med en maning att för
Finland leva och dö.» Detta lysande tal var fullständigt
improviserat och blev icke upptecknat, men traditionen be-
Han kommer, han kommer, den starka storm,
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
