Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl David Marcus: Miguel de Unamuno. Spaniens store tänkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus.
raliskt goda och med det onda. Det gäller i synnerhet för
Kant och hans lärjungar, vilka han icke älskar.
Hans historiska inställning är för övrigt originell nog:
han ogillar inte blott den kantiska perioden utan även hela
renässansen och naturligtvis upplysningen och vårt välsignade
tekniska tidevarv. Med en i sanning diabolisk fröjd konsta
terar han hur den ena efter den andra kommit till det re
sultatet att den modärna vetenskapen gjort bankrutt och att
således något helt annat är av nöden för oss människor för
att vi skall komma vidare. Och just detta, framsteg, en rikare
inre utveckling är hela hans åtrå, som han kämpar för med
verklig lidelse vilken tar sig det mest vältaliga uttryck. Ej mer
ljus, som Goethe skall ha yttrat, utan mer värme, ty eljes
fryser vi ihjäl! Det återstår med andra ord ingen annan
tid än medeltiden som han kan vända sig till och det gör
han också med 1 en äkta spansk inställning.
Slutkapitlet ger oss väl en aning om vad som står i hans
andra mest betydande arbete, som även snart publiceras på
tyska språket, nämligen hans stora studie om den spanske
nationalhjälten Don Quijote. Han är icke alldeles nöjd med
Cervantes’ framställning och torde snarast försöka att fördjupa
och för hela Europa vilja föreviga denna figur, som ju till
hör de få diktade gestalter som komma att leva genom alla
tider, om inte mänskligheten skulle finna på att gå in i ett
skede, som inte har något med våra lidanden och strider att
skaffa. Men det vore en mänsklighet, som inte längre intres
serar oss ett spår. Don Quijote har fört en tragikomisk strid
för att rädda över medeltiden in i nutiden. Han tycks i
Unamunos ögon vara idealet av en människa för sä vitt ett
sådant är tänkbart. Han brydde sig inte om hur han verkade,
han gav aldrig efter, för kulturens fordringar. Inom
honom levde en medeltida själ och densamma känner Una
muno inom sig själv, ja denna själ är det väsentliga som
Spanien har skänkt mänskligheten! Och att Don Quijote
nådde så långt, det hänger samman med att hos honom så
tydligt kom till uttryck den stora antinomien som går genom
allt levande, nämligen kampen mellan den värld som presen
teras av vetenskapen enligt logiska lagar och den i vårt re
ligiösa medvetande efterlängtade världen.
Ty man skulle göra Unarauno mycket orätt, om man tog
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
