Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl David Marcus: Miguel de Unamuno. Spaniens store tänkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus.
Miguel de Unamuno.
hans paradoxer blott som uttryck för en kulturfientlig medel
tidssvärmare. Nej, det som driver fram hela hans tänkande,
alla hans studier, alla hans grubbel över livets gåtor och gå
torna i det mänskliga tänkandet, det är ständigt och jämnt ett
och detsamma: hans religiösa sökande, hans tro på livets, på
människans odödlighet. Det finns knappast en sida som inte
sysslar med detta eviga spörsmål, som för en hel del männi
skor har blivit så märkvärdigt omodärnt och för andra återigen
så levande som kanske aldrig förr! Just inför denna höga
fråga röjer sig återigen författarens sydländska ursprung: han
är så häftig, ofta så ond på allt vad filosofer heter, därför att
ingen kan lämna honom ett verkligt svar på hans heta fråga
efter odödlighet, ehuru han mer än andra tillkämpat sig den
övertygelsen att ett sådant svar inte kan ges! Och just denna
omöjlighet att fixera det allra sista i ord, det bidrar till livets
tragik! Det är vår tragiska livskänsla att vi sväva mellan
två världar, den eviga och den timliga, och hela vårt liv söka
att övervinna det oövervinneliga! Ja, denna tragik går genom
hela skapelsen ända upp till Gud!
När Unamuno talar om sin religiösa känsla, när han
fantiserar om det eviga hos människan, då blir han stor och
egenartad. Och allt vad han skriver om kultur och icke kultur
måste ses i detta ljus, då det eljes är lätt nog att kritisera
denna skenbart senfödda rousseauism. Just därför att Una
muno skådat så djupt ned i livets hemligheter och upptäckt
dess ofullständighet och tragiska karaktär, drives han över till
sin i sanning sublima tro på odödlighet. Han känner att intet
liv är möjligt utan lidande, utan smärta, men inte heller utan
hopp och förtröstan. Det borde därför heta «Spero quia ab
surdum» med en variation av den berömda bekännelsen. Att
denne fördomsfrie tänkare slutar med att bekänna sig till
katolicismen det tillhör hans egen själs djupa motsättning och
tragik. Men man förstår honom, han är i sin stolta värdering
av Spaniens insats i världskulturen som vi andra måste le åt,
en äkta son av sitt egenartade folk. Och hur mycket man än
fördriver honom, skall hans värk alltid på ett lysande sett vittna
om den djupa religiösa känsla och den sköna romantik, som
tycks vara det spanska folkets arvode!
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
