Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Krag: Poemet «Jevgenij Onegin» og dets stilling i Pusjkins digtning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaukasus» (1821), «Røverbrødrene» (1822) og «Zigøinerne» (1824).
I disse digtninger er Pusjkin byronist, det indrømmer ogsaa
russerne. Særlig staar han under paavirkning av Giauren og
Korsaren.
Byrons helter er imidlertid mandfolk — hvad man saa
kunde si paa dem. Pusjkins kaukasiske fange derimot lar
sig feigt befri av en opofrende čerkesserinde, som han siden
uten skrupler forlater. Hun begaar selvmord, han vender
tilbake til sit tomme dagdriverliv i hjemlandet. Og idethele
er Byrons blaserte verdenssmerte hos Pusjkin forvandlet til
passivitet og træghet. —
I «Zigøinerne» er emnet følgende: Til en zigøinerleir
kommer en verdenstræt fremmed, Aleko. I det naturlige
vagabondliv og i kjærligheten til Zemfira finder hans oprevne
sind omsider lykken. Men Zemfira sviker ham for en yngre
mand av sin egen stamme. Og Aleko dræper dem begge.
Zemfiras gamle far, en stoisk naturfilosof, som selv har
hat uheld i kjærlighet, avfærdiger ham saa med følgende ord:
Gack hädan, stolte mänskoson!
Vi äro vildar, utan lagar:
men ej vi älska mord och rån,
och blodigt straff oss ej behagar.
Du hör ej steppens vildar till:
blott för dig själv du frihet vill.
Hos dig förmäten ondska finnes.
Vår stam, försynt och god till sinnes,
trivs ej med dem, som älska mord.
Farväl! Försvinn från denna jord![1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
