Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Studier i Heidenstams ungdomslyrik - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell.
Och med denna scen eller dessa scener, ty bibehållande sin
måleriska åskådlighet framtrolla de tio raderna två land
skap och deras olika ljus. I det ena lyser fullmånen över
ruinerna kring en Isisbild, i det andra flammar ur öken
natten ett lägerbål, men båda smälta ihop till enhetlig ram
och tid kring negern, som vid tempeldammen söker sitt ödes
hemligheter:
Vid Derr i Nubien står en Isisbild
bland tusenåra, störtade ruiner,
ett stenkast knappt från tempeldammen skild.
Och negern tror att om, när månen skiner,
han stannar vitklädd och i vit turban
vid bildens fot en natt i ramadån
och kastar trenne stenar, som han först
har svärtat över lägerbålets lågor
då får han svar på trenne stora frågor.
Det var denna form- och färgkunniga gestaltningsförmåga,
som säkrade Vallfart och Vandringsår dess betydande
rum i vår lyrik och berättigade talet om skaldeverk. Den
heidenstamska debutbokens bästa dikter på en gång jävade,
vad Paris sagt om «berättarekonsten», och varslade en mästare
i versens konst. Hur pass friskt förlösande de i sin tid verkat,
därom har ingen ringare än Fröding vittnat. De visade
honom att det på nytt «gick an» att i svensk litteratur ägna
sig åt poesi.
Det är redan antytt, att Vallfart och Vandrings
år icke var någon rätt «resebok». Den vittnade fastmer
både enträget och övertygande om en obotlig hemsjuka. I
strävet med att bli kosmopolit erkände debutanten att han
misslyckats. Icke ens de längsta vägarna hade varit till
räckligt långa att skymma den vrå av världen, varifrån han
en gång startat. För inbillningen trädde den i stället fram i
allt klarare ljus, och på andra sidan om vandringsåren be
varade hågkomsten därav ett gårdagsminnes livaktighet:
Det sjönk i havet, till sist försvann det
i tio växlande vandringsår
som ett förlorat och sörjt i går
det vita landet, det vita landet.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
