Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss.»
11 Samtiden. 1928
Om André Gide
intressant än den som skall följa som jag anar.» Han
konstaterar att han icke skulle kunna förnimma sig hemma,
icke ens tänka sig möjlig i en förgången tid. Med en oftast
kräsen men vaken aptit tar han också för sig av de rätter,
som i detta nu serveras: «Jag är hungrig, våra fäders kost
har ej längre tillräcklig must för mig. Och ve dem, som
ingen hunger känna just inför den föda, som tiden bjuder
Samme Gide, som idkat ett flitigt umgänge med sin och
främmande litteraturers klassici, som själv skriver en i god
tradition fostrad prosa, har aldrig försmått den unga genera
tionens sällskap, och sina understundom felslagna förvänt
ningar har han icke låtit surna till desillusioner. «Jag vän
tar alltjämt något visst okänt, nya konstformer och nya tan
kar, och komme de än från planeten Mars så skulle ändock
ingen Lemaitre kunna övertyga mig om att de äro mig skad
liga eller att de böra forblø mig obekanta,» skrev han för
länge sedan, och ett fragment ur en ännu outgiven bok, Les
Nou v elles Nourritures, uttrycker ett för Gide alltjämt
typiskt syfte: «Jag skriver för att en yngling, en gång i fram
tiden, lik den jag var vid sexton års ålder, men friare, djärv
are och bättre rustad, här skall finna svar på sin otåliga
fråga. Jag skymtar en tid då man blott svårligen skall
förstå, vad som i dag förefaller oss livsviktigt. Jag dröm
mer om nya harmonier, en ordens konst mera genomträngande
och mera ärlig, och som ingenting strävar att bevisa ...»
Emellertid har André Gide för egen räkning erfarit att sam
bandet ofta brast mellan tal och gärning ... Hans unga
vänner ha ställt honom till svars därför och belamrat honom
med lika närgångna som allvarligt menade frågor. Icke utan
en skjönjbar förlägenhet har han genmält med Goncourts
föga tillfredsställande ord: «Man skriver icke de böcker, man
vill. » En gång —på tal om La Symphonie Pastorale
har han öppenhjärtigt förklarat: «Jag kände det som
om det icke var jag, som ville skriva denna bok, utan att
den i stället ville skrivas av mig, att jag därmed blott beta
lade en gammal skuld till mig själv, att jag ända tills nu
icke skrivit en enda bok, som ej påtänkts före mitt trettionde
år, med den följd att var och en av dem dragit mig tillbaka
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
