Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Efter femtio år - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjelm.
vår bokhandel, dels äro för dyra att anskaffa. Aven här är
förståelsen fullständig.
Så kom då 1878. Jag minnes mycket väl dessa föreställ
ningar, tack vare särskilt ett par goda skådespelare. Hær
mændene gjorde elt mäktigt inlryck, det var någonting helt
annat än de historiska dramer man kände. Gestalternas
mänsklighet och kraft, diktionens skönhet och handlingens brist
på konventionalitet spände och lyfte uppmärksamheten annor
lunda än förr, man hade berörts av en skaldeande, som gav
någonting ovanligt. Framgången var stor, stycket gavs för
tio fulla hus. Men det var dock ett «historiskt» stycke, och
ämnet låg så fjärran. Samfundets Støtter hälsades två
månader senare med ett kanske mer omedelbart bifall och
gick femton gånger å rad, någonting högst ovanligt för den
tiden; men icke häller denna samhällssatir var någonting helt
nytt, eftersom man kände till Björnsons En fallit. Först
med Et Dukkehj em,, där Ida Aalberg skapade en glän
sande Nora, blev Ibsen den stora faktorn i hela den bildade
allmänhetens liv hos oss.
Denna sistnämnda händelse hade emellertid förberetts
genom en litterär aktion, vars första yttringar falla inom dessa
år. En av tidens mest lovande yngre vetenskapsmän, Val
frid Vasenius, hade samlat sin uppmärksamhet kring Ibsen,
inför studenter talat om skaldens ställning till tidens brän
nande frågor och öppnat synpunkter, från vilka de nya före
teelserna på den nordiska diktarhimlen borde ses. Han ut
gav 1879 sin doktorsavhandling: Henrik Ibsens drama
tiska diktning i dess första skede, i vilken han
sorgfälligt analyserade de tidigaste dramerna, starkt polemi
serande mot kritiken och framför allt mot Georg Brandes’
påstående att Ibsen ville «skamme tiden ud», en smula en
sidigt pressande denna polemik, framhållande däremot den
positiva etiska idealismen, det psykologiskt riktiga i figurernas
utveckling och sammanhanget i delta avseende mellan de olika
styckena hos Ibsen. Kort efteråt höll han i Helsingfors en
serie föreläsningar över Ibsens och Björnsons sociala dramer.
Han besökte Ibsen i Miinchen och fick av honom ett slags
auktorisation på sin uppfattning samt underströk och genom
förde den ytterligare i sin bok: Henrik Ibsen. Ett
skaldeporträtt, utkommen på ett Stockholms-förlag 1882
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
