Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett diktaröde.
påfrestningar tuggade man här i litteraturen envist sitt gamla
sega hö en utsliten ideologi från en efterklangstid. Edith
Södergran var en representant för den esprit nouveau vars
vinddrag ännu inte nätt den finländska diktens inhägnad.
Hon var till hela sin läggning en världsmedborgare hon
hade inte förgäves mottagit sina första intellektuella intryck
i förkrigstidens internationellt betonade St. Petersburg och
som sådan en helt ny företeelse i vår provinsiella litteratur.
Med henne drogs vår poesi in i den europeiska genombrotts
tidens virvel av sökande oro och lidelsefull omvärdering. Den
fria versen erövrade med henne tack vare den suggestiva
styrkan i hennes konst den rangplats den nu intar i den
unga generationens diktning. Hon gav med beundrans
värd precision formeln för hela den nya diktningens väsen:
«Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp
vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser.» Och vad mera
var, hon präglade denna form med en stor personlighets sär
märke. Edith Södergran åstadkom en revolution i vår dikt
ning, men hon bildade aldrig skola därtill var hennes
kynne alltför egenartat, hennes temperament alltför hänsyns
löst, hennes intellekt alltför subtilt och inträngande. Hon är
och förblir den sällsamma uppenbarelse hon vid sitt första
framträdande var, omgiven av en krets av ensamhet och
oåtkomlighet.
Allt det väsentliga hos Edith Södergran framträdde redan
i dessa «Dikter», som så få lade märke till. En aldrig stillad
längtan efter det okända och onåbara, en törst efter undret,
lyckan, den stora skönheten går som ett inslag av röd eld
genom hela hennes diktning, spänner hennes fantasi till en
underbar flykt och förtätar den visionära prakten i hennes ord:
Sällsamma fiskar glida i djupen,
okända blommor lysa på stranden;
jag har sett rött och gult och alla andra färger
men det granna, granna havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr
vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!
Den värld där hon rör sig är full av under och aningar,
av allt «vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden».
(Det underliga havet.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
