Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett diktaröde.
och ett träd kan vända sig om och fråga:
Vem har icke kommit och vad är icke väl,
varför är tomheten tung och säger ingenting?
De bittra nejlikorna sluta upp vid vägen,
där granens dunkel bliver outgrundligt.
När man nu genomläser denna debutsamling, häpnar
man över hur rik och mogen den ande är som här möter
en, och det förefaller oförklarligt att något sådant kunnat se
dagen utan att man lagt märke till vad som skett, utan att
sinnen tänts och ögon öppnats . . . Samma år Edith Söder
grans «Dikter» utkom, publicerade Jarl Hemmer en dikt som
nu tyckes profetisk:
Vem är den själen där? Var göms det hjärtat,
som större är i längtan än vi alla,
men ändå gråter överfulla tarar
att icke högre nå från jordens öden?
Skalden drömde väl, liksom vi alla, om ett hjärta någon
städes i fjärran, bortom våra trånga horisonter. Det hjärtat
levde mitt ibland oss, men vi visste det icke. Det var Edith
Södergrans.
När «Septemberlyran» två år senare utkom, var tiden
redan mogen för hån och begabberi, det första och säkra
ste tecknet på en kommande kärlek. Edith Södergrans namn
Hög över landet på löjets vingar, hennes person förhånades,
hennes dikter karrikerades pä ett upprörande och brutalt
sätt. Ingen kåsör med självaktning kunde låta bli att skära
kvickheter över ett hjärta som så ohöljt öppnade sina skatter
av sällhet och lidande. Tjuren hade reagerat. Men inte
heller nu blev skådespelet värdigt den ande som här, för
första gången fullt medveten om sin kraft och sin mission,
utmanade världen och de gamla gudarna. «Oböjlig väntar
min kraft» förkunnade diktaren, men inte heller nu hördes
marken skälva «under rasande hovar». Det var bara den
småsinta och giftiga sensationslystnaden som triumferade,
ingenting annat. Det som kunde ha blivit upptakten till en
befriande strid, rann ut i sanden eller rättare i träsket.
Edith Södergran var ensam om att fatta vad saken gällde.
Hon led av förföljelsen och hånet, icke som en kränkt diktare,
Den sörjande trädgården)
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
