Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagar Olsson
utan som den sårade representanten för en stor sak. Detta
gjorde hennes tragedi så stor, så gripande mänsklig.
Mellan «Dikter» och «Septemberlyran» låg ett andligt
uppvaknande som blev avgörande för hennes diktning och
för hela hennes utvecklingsgång. Det var början till den ut
veckling som först ledde henne till övermänniskoidealet, sedan
till hennes livs djupaste realitet, Gud. Hon kände att en
högre makt fattade hennes hand, och med den lidelsefullhet
som hörde till hennes temperament gav hon sig helt i denna
makts tjänst. Hur realistiskt hon själv fattade detta, framgår
redan av diktbokens namn Septemberlyran. Det var i sep
tember månad den nya inspirationen grep henne. Nu var hon
icke längre diktaren som sjunger för glädjen att sjunga; hon
var verktyget, redskapet i en högre makts hand. Hennes
dikt var icke konstutövning, den var mission. Hennes lyra
var icke till för henne, den var framtidens helgade instru
ment. Hennes eget liv var intet, den stora saken allt. Hon
framträdde med den lidelsefulla målmedvetenheten hos den
som diktar för att fånga själar, för att omforma hjärtan och
viljor:
Stycke för stycke bröt du ur mitt hjärta, övermäktiga gud
Jag tillhör dig med kropp och själ
och med resten av mitt förpantade liv.
icke så mycket som en blomma.
O, att vara den rikaste!
Man måste ha denna inställning klar för sig för att rätt
fatta innebörden i de ord hon skrev i inledningen till «Sep
temberlyran»: «Det anstår mig icke att göra mig mindre än
jag är». Hon såg fullständigt objektivt på sig själv, som på
ett instrument, utan sentimentalitet. Denna saklighet fattades
som självförhävelse, i synnerhet när den kombinerades med
den övermodiga fanfaren i hennes dikt:
Triumf att leva, triumf att andas, Iriiimf att finnss till!
Vilket mått av lidande och kamp och självövervinnelse
där låg bakom hennes ord, det anade ingen då. Inte heller
den insändare hon efter «Septemberlyrans» utkommande lät
(Verktygets klagan.)
Intet tillhör mig på jorden
och gjorde mig till ditt redskap.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
