Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett diktaröde.
publicera i Dagens Press förmådde öppna ögonen hon
talade ett språk som till den grad avvek från det banala
tidningsspråket, att man inte kunde fatta vad hon sade. Hur
gripande förefalla inte nu hennes ord, hur glöda de inte på
det gulnade tidningspappret! En sådan bekännelse har väl
sällan ingått i den dagliga pressens spalter: «Den inre elden
är det viktigaste människan äger. Jordklotet tillhör dem som
inom sig bära den högsta musiken. Jag vänder mig till de
sällsynta individerna och uppmanar dem att höja sin inre
musik, detsamma som att bygga på framtiden. Jag offrar
själv varje atom av min kraft för mitt höga mål, jag lever
helgonets liv, jag fördjupar mig i det högsta människoanden
frambragt, jag undviker alla inflytelser av lägre art. Jag be
traktar det gamla samhället som modercellen, som bör stöd
jas till dess individerna resa den nya världen. Jag uppmanar
individerna att arbeta endast för odödligheten (ett falskt ut
tryck), att göra det högsta möjliga utav sig själva att ställa
sig i framtidens tjänst. Min bok skall icke hava förfelat sitt
mål om en enda individ får syn på det oerhörda i denna
konst. Jag är säll att hava gjort dessa dikter; det finnes
intet mätt med vilket man kan mäta vidden av den tjänst
förlaget gjort mig i det det utgivit dem.»
Detta var en mystikers bekännelse, men en mystikers,
som var i djupaste mening realist. Dröm och vision hade
för henne intet värde i sig själva; skönheten var en eld som
skulle omsättas i levande liv. De ord hon skrev i «Dikter»:
besannades nu till fullo. Hennes temperament var alltför
laddat med aktivitet, hennes sinnlighet alltför stark och hung
rig för att hon skulle nöja sig med abstrakta skönhetssyner.
Kontakten med människorna var för henne ett livsbehov, där
ör blottade hon sitt innersta liv på pressens spalter. Kon
sten var för henne en maktutövning, lyran ett magiskt instru
ment, till vars betvingande toner människorna och djuren
och hela skapelsen lyssna i andlös spänning. Detta drag
blev hädanefter allt mera framträdande i hennes diktning.
Tonen blir allt fylligare, allt mera besnärjande, tills den slut
ligen i «Framtidens skugga», middagshöjdens diktsamling,
sväller ut i suverän, vilande kraftförnimmelse.
skönhet är att tjäna högre makter
Skönhet är att föra krig och söka lycka,
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
